henkescancer.blogg.se

 

Första gången vi såg varandra var en julieftermiddag 2008. Du stod på läroverksplan i Västervik i väl använda gymnastikskor och med hål i skärmen på mobilen.  Det där hålet i skärmen på mobilen gjorde sen att du i perioder var väldigt svår att få tag i – allra mest under regniga perioder eftersom det rann in vatten i mobilen när du var utomhus. Jag frågade om du inte skulle köpa en ny mobil men du ryckte på axlarna och sa att den ju oftast funkade. Det var visserligen sant men det var också en period när vi åkte mycket på smutsiga festivaler och inte heller där gjorde sig mobil med hål i särskilt bra.

 

När vi träffades så kändes det som om vi redan kände varann. Som att det alltid varit du och jag. Vi gick på visfestivalen i Västervik och när Tomas Andersson Wij spelade ”Vi är värda så mycket mer” ställde du dig upp och vrålade som om du vunnit en fotbollsmatch. Jag visste inte om jag skulle skämmas eller känna mig djupt imponerad av din passion för musiken. Det blev lite av båda. Sen pratade vi viskande hela natten tills min mamma väste att ”nu fick vi vara tysta”.

 

Vi sågs en gång till den där sommaren. Gick på Winnerbäck i Halmstad ihop och du berättade om den där natten när ladan faktiskt brann. Sen provade du larviga tanthattar på Åhléns som om det var på riktigt och vi skrattade. Vi åt lingongrova med ost i er stuga i Tylösand och jag gjorde kaffe tjockt som tjära. Du sa att det var odrickbart och spädde ut det med extra vatten. Sen åkte jag hem och jag grät till Enrique Iglesias hela tågresan – utan att fatta varför. Det tog några månader men sen fattade jag varför. Du var ju kärleken i mitt liv. Du älskade svensk pop, du älskade att skriva, och du drömde dig bort från din småstad. Precis som jag.

 

Vi bloggade också du och jag. När du hälsat på mig i Norrbotten första gången skrev du såhär: 6 november 2008 ”Nu vet jag hur det är att bo i studentrum och i radhus. Hur kallt det är i Norrland i oktober och hur norrsken ser ut. Men ja, jag och M gjorde det vi är bäst på. När det gäller när vi har sällskap. Vi sov mycket. Oftast hela dagarna. Men vet inte om det bara är så att vi blir trötta när vi ser varandra.”.

 

En vinterkväll 2009 viskade du ”jag älskar dig”. Jag visste inte vad jag skulle säga men kramade dig hårt. Ett par dagar senare viskade jag det tillbaka, sekunderna innan du tog bussen till flyget och åkte hem. Sen var det vi. Vi kunde prata om allt. Och vi kände allt. Jag älskade hur du hade nära till dina känslor, att du bar dom utanpå. En gång när du skulle hem från mig i Älvsbyn var du så ledsen att du bad konduktören om en kram. Du fick en kram. Och jag älskar att du vågade fråga.

 

Du var sån. Så himla modig. Så avslappnad. Med devisen ”äh, det löser sig” kastade du dig ut och du landade oftast på fötterna. Samma devis gjorde ibland att du missade tåg, glömde anmäla dig till dina universitetskurser eller som den gången vi inte kunde använda bilen eftersom du inte trodde ”att du skulle behöva vinterdäck riktigt än”. Men oftast så löste det sig och du gjorde mig med dina ord lugn och trygg. En gemensam trygghet som med förbluffande få missade tåg tagit oss genom fler än 25 städer i Europa.

 

Vi har gått på fotboll i Lissabon och du har lärt mig offside. Jag har fått visa dig mitt Riksgränsen och lärt dig åka skidor (du var fan pure talent!). Vi har blivit bortkörda av en arg italienare från en privat strand i Viareggio och betalat alldeles för mycket pengar för gratis walking tours i nästan samtliga besökta städer (eftersom vi inte ville verka snåla och otacksamma). Vi har väntat på väldigt många sena tåg och flyg eftersom fransmännen alltid strejkar. Vi har ätit senapschips till frukost på en uttjänt Swebuss i Kroatien och hämtpizza bland myggen på en alldeles egen terrass i Venedig.

 

Jag är oändligt glad för dom resorna idag. Jag är så glad för varenda spänn vi valt att inte spara. För alla upplevelser och minnen. Det var värt varenda jävla krona. Och fan vad jag kommer sakna våra semester-alias, Homrid och Patca. Bättre semesterfirare kommer aldrig att finnas.

 

Tack för allt Henrik. Tack för att du lärde dig mina bästa godissorter och för att du såg när jag inte mådde bra. För att du lagade mat när jag kom hem sent och för att du kunde typ alla sportfrågor i På Spåret. Tack för alla scrabblematcher jag förlorade och alla sena nätter som aldrig nånsin kändes sena.

 

Du gav mig dom bästa 14 åren i mitt liv, och det kan ingen cancer i världen ta ifrån oss. Men jag kommer att sakna att höra dig prata ivrigt och passionerat om antikrundan, sakna dina hembakta småkakor och att somna på ditt bröst till dina hjärtslag.

 

PS. HIF vann över IFK Göteborg i september. Jag tänkte att du nog ville veta. I övrigt gick det inte toppen för HIF i allsvenskan detta år. Det vill du nog inte veta.

 

Vi ses, Henkis. You will always be my lobster.

/ Din Märta.