Jul på akademiska

Jul på sjukhus. Måste man inte vara gammal för det? Finns väl inga unga personer som måste fira jul på sjukhus. Jo, så är det tydligen. Jag har gjort vad jag kunnat för att slippa fira jul på sjukhuset. Jag t.o.m frågade min vän som är läkare om jag kunde skriva ut mig själv och bara åka hem, för att sen komma tillbaka. Blev informerad om att det fanns permission som läkare kunde ge mig. Men sen fick jag den där MRSA-infektionen. Samt att de aldrig blev klara med dränagen. Jag minns att när vi kom in så sa de vätska i buken är 3-5 dagars jobb. Well, tji fick dem. Och tji fick jag.

 

Någon permission är inte att tala om. Orkar knappt röra mig så hur skulle det se ut? Hade troligen inte klarat av att gå ut ur sjukhuset utan att vila flertalet gånger på vägen.

 

Men både jag och sambon har insett så fort febern kom. Det blir jul på akademiska. Så bara dagar innan julafton, inte ens en vecka innan börjar planeringen för:

 

Jul på Akademiska.

 

En mysig familjefilm för både barn och vuxna. Filmbolagen, det är bara att höra av er för rättigheterna

 

Min sambo som hade tänkt åka till sina föräldrar, löser så hennes familj kan komma upp till Uppsala. Vi börjar också leta boende, kan vi låna lägenheter av kompisar som inte kommer vara hemma över jul så våra familjer inte behöver bo på hotell? Sambons vän lånar ut sin lägenhet så att sambons föräldrar kan sova där över jul. Sambons syster får glatt eller ej. Låna min säng. Jag kommer inte använda den.

 

I min familj firar vi inte julafton tillsammans alla. Vi är ett gäng. Jag har fem syskon och sex syskonbarn. Sen är det sambos, fru, man och pojkvän. Så vi blir en rejäl klump med människor. Men på juldagen har vi något som vi kallar syskondag. Då åker alla familjer hem till mamma och pappa och bara umgås. Det är en av få dagar per år som alla syskon, eller jag hela familjen faktiskt träffas. Det är kanske den bästa dagen som finns varje år. Så den 20:e skriver jag i vår familjechatt (alla familjer har väl en sådan nuförtin).

 

Hörde ett rykte om att ni pratat om att ha syskondagen i Uppsala, varför vi nu skulle bryta traditionen för att jag är lite krasslig.

 

Min gode vän F ställer upp och lånar ut nedervåningen av sitt hus till min familj så vi löser boende för de två äldsta syskonen och deras familjer. Min syster som bor i Stockholm sover hemma, och min yngsta syster får glatt ha våra föräldrar hos sig. Min yngre bror löser eget boende. Så allt är fixat för att vi ska ha syskondag på akademiska.

 

Allt detta löses så sent som den 20:e december. Den 21:e december skriver jag:

 

Febern ligger lite över 38,0. Mobilisering ökar smärta framförallt från magdränet. Intag av kalorier igår sådär, fick i mig ett tetra pak juice igår. Idag hade de bara Bravo. Efter att de skämt bort mig i tre veckor med Kiviks.

 

Stryktipset och Premier League på annandagen blir också lidande. Enda dagen per år som jag och mina fotbollsvänner ses. Det blir pass för mig. Trist. Minst sagt. De två dagarna 25:e och 26:e är de bästa två efterföljande dagarna per år. Så som planeringen har varit. Någon Premier Leauge blir det knappt. Orkar inte fokusera i 90+ tillägg. Något stryktips blir det inte heller.

 

Dagarna innan julafton tar de bort min smärtpump. Jag har under senaste veckorna haft en pump där jag själv kunnat trycka på en knapp så sprutas det in en dos oxynorm. Min största argumentation för att behålla är att sömnen blir bättre. Eftersom det ska ersättas med tablettform. Det vill säga när jag vaknar mitt i natten och har ont. Istället för att kunna trycka omgående och somna om inom tre-fyra minuter så kommer jag nu behöva vänta på att en av sköterskorna ska ha tid att komma in till mig. Får klart för sig att jag vill ha smärtstillande, sedan hämta smärtstillande, och först därefter ska jag vänta på att tabletten faktiskt börjar verka. Då pratar vi helt plötsligt 30 minuter plus. En av sköterskorna ställer sig på min sida. I vart fall säger hen det. Men jag har tryckt för lite på knappen under de senaste dygnen så jag bedöms inte ha så ont att jag behöver smärtpumpen.

 

Detta trots att jag ser ut såhär när jag går på toaletten
 
Här någonstans tröttnar jag på läkaren. Hen upplevs inte som kompetent i förhållande till övriga på bygget. Jag börjar fråga runt om jag kan vägra att bli behandlad av hen. Blir övertalad av ena sköterskan att ha kvar hen som läkare. Främst är det hens förmåga att inte förklara varför ingrepp ska göras, utan känslan hen utger är att vi kolla lite här och kolla lite där och sen får vi se. Jag uttrycker mig till min sambo att jag känns som en jävla testdocka.

 

Här tror jag helt enkelt att det handlar om att jag är så trött på att ha oflyt med allting. Jag blir bångstyrig när saker tuggar emot. I slutändan brukar det slå tillbaka på mig själv. Men jag ska trots min ovilja göra en undersökning på lille julafton. Ett EKG. Det kommer tillbaka så bra det kan vara. Inga problem med hjärtat. Alls. På kvällen får jag jobbigare att andas och syrgasen behöver ökas. För det har jag haft i någon vecka plus nu. Syrgas.

 

Smärtan fortsätter sitta i. Jag bedömer till sjuksköterskan dagen innan julafton att jag i vilande läge har smärtläge 5/10. Med 20 mg långverkande tabletter+ snabbverkande. I rörelse 7-8 på samma skala. Det är faktiskt svårt att ta in bara ett halvår efter, att jag hade så jävla ont.

 

Mina svärföräldrar och sambons syster dyker upp på kvällen. Jag kan inte låta bli att känna skam över att de behöver spendera dagen innan julafton och så småningom även julafton på sjukhuset. Jag förstår att de kom och jag hade gjort likadant i en omvänd situation. Men oavsett så känner man en skuld som är större än tacksamheten. Med det är jag obeskrivligt tacksam över att jag slapp fira jul själv på sjukhuset.

 

Så blir det så julafton. Tidigare i inlägget informerade jag om att jag hade fått jobbigare att andas. Det blir således en lungröntgen på självaste julafton. Det är lugnt i väntrummet. En snabb bild och tillbaka upp på avdelningen. Någon timme senare, runt lunch. Kommer läkaren och säger att de kommer behöva sätta in ett nytt dränage till lunga för att tömma ut vätskan som finns där. Det är anledningen till att jag har svårt att andas. Så relativt snabbt får jag åka ner till bottenvåning och till lungdränage-teamet. Det är tre personer som har jour. Från tre olika länder. Ingen av dem firar jul. Vi har en väldigt avslappnad stund. Mycket likt den beskriven i tidigare inlägg om när de ökade storleken på mitt dränage i magen. Med den dyra tv-skärmen. Det är väldigt skönt som patient med personer som skojar lite med varandra. Jag blir avslappnad. De tvättar och plockar fram grejer. Läkaren kommer in. Mäter upp, sätter i en bedövningsspruta. Sen två minuter senare är han klar, tackar för sig och går. Hela besöket tar nog runt en halvtimme. Läkarens jobb är klart på 2:30.

 

Här kommer jag tillbaka från dränagejobbet och andra bilden är hur det såg ut

 

Tillbaka på avdelningen. Sambons föräldrar+ hennes syster har dykt upp. Jag ser att det ligger julklappar på mitt sängbord. Mina inköp av julklappar har sambon mestadels stått för. Någon enstaka har jag beställt och skickat till mina föräldrar. Det var ju ändå där jag skulle ha varit. Jag öppnar julklapparna. En är från sköterskorna på avdelningen. Jag får strumpor med halkskydd, som är broderade med juligt tema. Känns väldigt fint. Det var de sköterskorna på avdelningen. Fina och omtänksamma. Till Lucia hade några bakat lussekatter och bjöd patienterna. Trist för mig att jag mådde för dåligt för dessa bakverk vid den tiden.

 

Första bilden är när jag öppnar julklappar och andra bilden är på strumporna jag fick av sköterskorna.

 

Sen framåt kvällen. Kommer det helt plötsligt tre personer till mitt rum. Det är min lillebror med sambo och deras halvår gamla son. Jag blir superchockad och glad såklart. Tror att ett korrekt citat är:

 

Vad fan gör ni här?

 

De hade bestämt sig för att åka upp och överraska. De har tagit kontakt med min sambos föräldrar för att säkerställa att det var lugnt med dem och bidrar till deras gemensamma julmiddag senare på kvällen. De har också bokat in sig på hotell. Så kan det gå när man ska överraska. Då får man ligga ute med pengar för hotell.

 

Dagen efter är det dags. Hela familjen kommer upp. Det börjas tidigt i familjechatten och hur de tar sig upp, vem som kör, vem som sover och vem som är mest rastlös. Här någonstans börjar också min telefon mer eller mindre helt sluta fungera.

 

Jag har förvarnat sjuksköterskorna att hela familjen kommer. Men alla som jobbar och kommer in blir chockade över att hitta ett tjugotal personer inne på mitt rum. Varmt blir det. Väldigt varmt. Det låter också en del. En hel del. Det märks att min hjärna och generella ork inte är på topp. Jag har svårt att hänga med på vem som pratar med vem. Efter någon timme vill jag egentligen bara slänga ut alla och sova.

 

Samtidigt är det nog det gladaste jag varit på över två månader.

Vi byter klappar, vi som inte setts. Vi spelar julklappsspelet. Lyckasbyta till mig en vattenkanna från min systerdotter för lite godis. Vi har kvar kannan än och använder den. Så hade inte fallet varit med godiset. Så jag kan förstå om hon skulle vara bitter över bytet nu i efterhand. Till slut diskutera de sig fram till pizza och alla åker iväg. Det blev en fin men konstig jul på akademiska trots allt.

 

Som sagt vill filmbolagen skriva filmen så är jag down att sälja rättigheterna.