henkescancer.blogg.se

Personalen på avdelningen har hela tiden varit väldigt tillmötesgående med besökstiderna. Utåt sett har tiderna varit 12-20. Men min sambo har varit där 12-02 ibland. Detta utan problem. Ibland även före klockan 12. Även fast vi båda är kvällsmänniskor. Det kan såklart ha att göra med att det är runt jul och då vill man inte vara den som skickar hem någon redan vid 20. Främst eftersom jag är en ganska snäll patient. Jag sover mest hela tiden. Det spelar inte så stor roll att sambon sitter och jobbar vid sidan av min säng.

Denna information får min bror och hans familj som bestämmer sig för att hälsa på innan de far söderut. De kommer runt elva på förmiddagen. Jag blir såklart glad. Efter femton minuter ungefär kommer en sköterska in och ska sätta en PVK i armen eftersom jag ska röntgas. Hen ber de gå ut. Påpekar sedan till mig att besökstiden är 12-20. Samtidigt att det inte gör henom något att de redan är där. När det är klart så går det snabbt tills jag ska ner på röntgen och kolla magen. Ber en sköterska leta upp familjen med de två små barnen så jag får säga hejdå innan jag åker iväg. Den sköterskan tyckte inte besöket var ett problem.

Det är trots allt jul och inga chefer jobbar idag ändå.

Magröntgen kommer tillbaka med fortsatt vätska i magen. Det har nu gått 25 dagar sedan jag kom in till sjukhuset med kraftiga smärtor. Totalt sett är det snart uppe i en liter vätska som har tömts ur min mage. Inte konstigt jag blev smal av det här långa sjukhusbesöket.

Den 27e får jag reda på att helkroppscanen som gjordes någon vecka tidigare har kommit tillbaka blank. Det fanns ingen mer cancer i kroppen. Skönt. Vi har vid den här tidpunkten inte fått svar från något av ingreppen.

Min mage har inte kommit igång som den ska efter operationen. Det händer en del med matsmältningsfunktionerna när det tas bort en del av bukspottskörteln. Jag säger till dietisten att det känns som jag hela mitt liv har haft bajsning på easy. För nu fått hybris och ha det på expert. Dessutom har jag problem med kräkningar. Så får inte behålla så mycket alls av det lilla jag lyckas få i mig. Får 1600 kalorier om dagen i näringsdropp. Trots det fortsätter jag tappa i vikt.

Jag har en hel del hicka, och har ont när jag dricker. Detta leder till att de börjar prata om en gastroskopi. Det kommer inte bli någon gastroskopi. Men läkarna är väldigt sugna på att dra ner en slang i halsen på mig. Jag, relativt övertygad om att det inte är något att titta på försöker sätta ihop ett bet med läkaren. Vi sätter 1000 kr, hen på att de hittar något och jag på att de inte gör det. Det blev ingen kamera i halsen. Såhär i efterhand hade det varit en onödig undersökning.

Det är också dagen då jag tröttnat på att min mobil inte fungerar. Jag letar upp en billig Iphone på ett tyskt varuhus och ber sambon svänga inom. Inom är i det här fallet tre kilometer åt fel håll. Självklart är det inga problem och jag blir lättare att kontakta och även enklare för mig att förmedla information.

Det blir sakta bättre, jag får i mig mer vätska och när vi närmar oss nyår är jag uppe i över en liter vätska per dygn i intag. Det låter inte så märkvärdigt. Men det har varit dagar när två deciliter har varit hela mitt intag.

Dagen innan nyårsafton kopplas så syrgas bort. Jag når 95 % i syresättning och kan så sakteliga börja röra mig lite i korridoren. Inte nog med det, dränaget i lungan tas bort. Men framförallt tas dränaget ur magen bort. Så dagen innan nyår är jag helt utan påsar som samlar kroppsvätskor. Samtidigt ska man inte vara allt för glad. Till nyår har mina vänner J och C pratat om att vi firar nyår tillsammans, de kommer upp till mig på sjukhuset och så värmer vi mat och firar in nyåret tillsammans.

Så blir inte fallet. Vaknar upp nyårsafton med diarré och kräkningar. Så jag blåser av det.

Nyårsafton ska ändå firas. Det blir med sjukhusmat och bingolotto. Jag och sambon. I ett grönt och vitt sjukhusrum på akademiska i Uppsala. Om någon hade sagt det bara ett år tidigare, hade jag viftat bort det som osannolikt. Vi sitter där, jag i sängen och sambon bredvid och svär över hur vi inte får bingo. När tolvslaget närmar sig tar vi oss ut till dagrummet och står och tittar ut över stan och ser raketerna. Där blir vi stående i någon kvart och bara tittar och för en liten stund känns ändå allt lite som vanligt. Det känns som att det är en vändning. Intaget av kalorier de två senaste dagarna har stigit. Ligger nu runt 700 kalorier om dagen. En bit ifrån de 2500 som jag ska ha i mig dagligen.

Varje morgon mår jag illa eftersom intaget av tabletter är enormt på morgonen och jag har sedan länge haft svårt att äta på morgonen. Vilket sköterskorna gärna vill att jag gör innan jag tar alla piller.

På nyårsdagen får jag åter ett lite oväntat besök. Än en gång är det min lillebror med familj som på väg hem från nyårsfirande stannar och hälsar på. Än en gång kommer samma sköterska in efter besökstiden tagit slut och påpekar att besökstiden tar slut vid 20:00. Klockan är då bara några minuter över 20. Nu klurar vi ut att det handlar om att det är barn som är på besök och det är det som är problemet eftersom min sambo utan en kommentar fått stanna mycket längre.

Så kommer dagen. Äntligen. Den andra januari får jag dagspermission. Taxi hem. Vara hemma. Efter en månad på sjukhus får jag äntligen komma hem. När jag får informationen börjar jag gråta av glädje. Vilket ställer läkaren lite. Får med mig papper hem för att fylla i vad jag äter. Så de kan följa mitt kaloriintag och se att jag faktiskt får i mig kalorier. Jag når över 1000 kalorier. Vilket är det högsta, sen egentligen november.

Så dagen efter kommer läkarna in och ger mig helgpermis. Jag får åka hem på fredagen och komma tillbaka först på tisdagen. Måndagen är en röd dag. Alltså lättnaden över att bara få vara hemma. Den är svår att beskriva. En helg som egentligen består av att jag ligger i min säng, med katten bredvid. Samtidigt får min sambo gör allt som sköterskorna gjort tidigare. Fixa med mat och se till att jag äter medicinen när jag ska.

Kvällen på måndag så ringer jag till avdelningen. Jag är inte tillräckligt sjuk för att kunna boka sjuktransport utan det måste göras från avdelningen. Vilket såklart inte är ett problem. Klockan 05:30 bokas bilen till, för att jag ska hinna in och lämna prover så att läkarna hinner få provsvaren innan ronden.

Så klockan 05:45 ringer jag på till avdelningen. Det kommer en sköterska och öppnar dörren väldigt litet och viskar:

Vad kan jag hjälpa dig med?

Jag svarar att jag hade tänkt lämna lite prover och förhoppningsvis så småningom få åka hem igen. Då kommer en av nattsköterskorna som jag haft tidigare och förklarar att jag varit på permission. Jag får sätta mig i undersökningsrummet. Mitt rum har en annan patient fått. Det gör inget, jag skulle inte behöva det något mer ändå. Väl inne i undersökningsrummet är det inga problem ett litet stick och några rör blod senare så ska jag få vila och sova lite. Innan dess hinner en av sjuksköterskorna som jobbar komma in och ge mig en kram och säga hur glad hon är att jag mår så mycket bättre än innan hon gick på ledighet innan jul. Jag blir lite paff men glad såklart.

Sen sover jag i undersökningsrummet till klockan blir nästan 10:00.

Då kommer läkaren in. Den som jag inte riktigt gillar. Hon har ny information. Halsen är cancer. Som väntat. Svaret från Sahlgrenska har däremot kommit. Inga tecken på melanom i bukspottskörteln. Kronisk inflammation däremot. Något som främst drabbar personer som varit gravt alkoholiserade under decennier. Men Henrik kan fixa sånt ändå. Tydligen. En biverkning av immunterapin ska det visa sig.

Melanomlaget har en multidisciplinär konferens om mig redan den andra januari. Där kommer de fram till att det finns cancer i två av fyra körtlar i området i halsen (där under örat). Men inte i någon av de andra körtlarna. De diskuterar vilken behandling de ska välja till denna uttalade högriskpatient.

Högriskpatient.

Ett ord som sätter sig i huvudet.

Jag är utskriven. Jag har bara cancer på ett ställe. Fan det är sjukt att man glider hem glad så ögonen tåras över att ha fått ett cancerbesked och information om kronisk inflammation i bukspottskörteln.

Den här högriskpatienten ska fan inte dö inom fem år i alla fall.