henkescancer.blogg.se

Fredagen den 13:e. Lucia. Hon har ljus i håret, och allt det där. Det har inte jag. Men jag ska få nytt tjockt dränage mellan mina revben, det hade aldrig Lucia. Det skiljer oss åt. Kanske en hel del annat också. Sagt och gjort, ny stesolid i magen och bara att åka ner till bottenvåningen.

Det är ett glatt gäng som jobbar. De har precis klivit på sitt skift. Två sköterskor och en läkare. Det är en glad stämning. Vilket också gör mig lite mer bekväm och lite glad. Det frågas lite om hur det går nu och förklaras vad det ska göra. Jag kommer inte ihåg exakt vad hen sa. Jag var som sagt hög. Summan av det hela var att de skulle trycka in en tjockare slang och hoppas att det rinner på bättre. Först var det dags för bedövning. Den gjorde ont som alla bedövningar gör. Därefter tar de fram röntgenmaskinen och placerar den över magen. Klickar igång allt och på en tv-skärm, som kostar mer än en lunga på svarta marknaden. Så ser vi allt.

 Varpå en av sköterskorna säger: Har vi coilat dig? Jag har ingen aning om vad det betyder och frågar således. Får förklarat för mig att det är det man gör när man ska täppa till blodkärl. Således har jag blivit coilad (låter som en konstig sexgrej som ungdomar håller på med nuförtiden). Jag svarar också helt ärligt att jag inte riktigt minns vem eller vilka som fick äran att coila mig.

På skärmen ser jag också hur den gamla slangen ligger, och tomt, det ser det inte ut att vara. Gott om vätska kvar. Läkaren knackar lite runt dränaget för att se om bedövningen har hjälpt. Det är ganska glad stämning och jag frågar en del om de behöver vara på sjukhuset hela tiden när de har jour. Det behöver de inte. Det var något att de ska kunna vara på plats inom en viss tid. Har glömt vilken den tiden var. Men det var ganska snabbt.

Det sätts igång musik. Jullåtar. Är vid det här laget ganska orolig över att jag ska behöva fira jul på sjukhuset och att det blir ensamt. Men det diskuterar jag inte med läkarna nu. Det ska ordnas med ny slang och läkaren ber om en av de största. Lagom till han ska trycka igenom brosket hörs textraden

”It’s the most wonderful time of the year”.

Vilket jag påpekar inte riktigt stämmer. Då får jag skratt och erbjudande om att välja musik. Jag tar den inte. När allt är i tryckt och klart, kommer det ut flera deciliter vätska. Jag skickas upp till mitt rum. Som fortfarande inte är ett singelrum.

På söndagen är jag uppe i 20 mg oxycontin morgon och kväll. Det är väldigt höga doser. Till det får jag även i mig en hel del snabbverkande tabletter. Det är så höga doser att en av dem mer rutinerade kirurgerna reagerar. Under måndagen äter jag så bra att det inte behövs näringsdropp.

Tisdagen ska mitt dränage backas lite för att läkarna hoppas att om det flyttas lite så kommer det rinna ur mer vätska. Det är inte bekvämt att ha något som dras i brosket mellan revbenen. Men det ska göras. Kirurgen drar försiktigt för att det ska göra så lite ont som möjligt. Vanligtvis jobbar kirurgen på barnkirurgen så han är van vid gnälliga patienter. Det viktiga är dock att det fungerar att backa dränaget. Det kommer ut ytterligare en halv deciliter vätska. Nu har de tömt ut lite mer än en halv liter vätska ur magen. Inte konstigt jag hade problem. Tänk om ambulansen bara hade kört utan mig. På onsdagen så har jag fortsatt ont, främst där dränaget går in. Mår inte illa direkt men mår konstigt och har blivit fastande under dagen.

På kvällen kommer en sköterska in och frågar. Vill du inte ha ett singelrum? Det vill jag såklart, där får man en tv. Det tackar man inte nej till. Sagt och gjort, jag får singelrum. Samma singelrum som jag hade direkt efter magoperationen. Så jag hittar i det utan problem. Inte för att det är så stort men ändå.

Morgonen efter. Den 19e. Jag vaknar och mår piss. Klockan är inte ens 06. Känner mig varm. Kan nog ha feber. Ringer på sköterskan. Jag har nog feber. Termometer hämtas. Mycket riktigt. 39,6. Tyckte väl att det kändes febrigt. Nu ska det larmas igen. Massa personal kommer in. De ska hitta varför jag helt plötsligt har feber. Det har jag inte haft någon gång sedan jag kom in. Helt plötsligt larmas det på ett annat rum. Det är en farbror som ramlat ur sängen.

Det tas blodprover och blododlingar. Det sätts in antibiotika. Mitt CRP går i taket. Det vill säga det finns en infektion någonstans. Det svabbas också vid alla mina sår och skickas på analys.

På förmiddagen skickas jag ner för att få ett lugndränage. På vänstersida, den lunga som tidigare kollapsade. Nu har det samlats vätska som inte ska vara där. Jag tror först att det är ett nytt suga ut luft ur lungsäckendränage. För att uttrycka det milt så är jag inte samarbetsvillig. Men det är det inte. Detta trycker de in i ryggen. Gör inte särskilt ont ska det visa sig. Får stesolid och bedövning. Runt en halvliter vätska rinner ut nästan omgående.

Tidig eftermiddag och jag har en PET-undersökning. Så blir transporterad till den avdelningen. Allt går ganska lugnt till. De blir ombedda att också ta en bild på hur magen ser ut. Om vätskeansamlingen blivit mindre.

PETen är blank. Ingen ny cancer. Men febern är kvar och fortsatt en bit över 39, trots antibiotika. Mår fortsatt dåligt har mer ont nu när jag har feber också. Får syrgas-grimma.

Under eftermiddagen kommer beskedet om min infektion. Det är en MRSA-bakterie som växer. MRSA är en antibiotikaresistent bakterie. Detta får jag reda på genom att när min sambo kommer på eftermiddagen så hänger det en röd skylt utanför min dörr. Således får jag frågan om vad den betyder. Det vet jag inte då. På en del sjukhus hänger man upp en röd skylt när patienten ska gå in i palliativ vård. Det vill säga vård när man gett upp att personen kan överleva och försöker bara mildra smärtorna och göra det så bekvämt det går. Så var inte fallet här.

Om inte detta var illa nog så har jag fått skav av grimman. Bakom vänstra örat är det en rodnad. Så då försöker man tejpa dit mjuka saker så att det ska minska. Det lyckas man med. Jag som hade så låg risk för trycksår, har alltså fått trycksår.

Här någonstans förstår jag att julen den kommer jag fira på akademiska sjukhuset i Uppsala. Det finns inte en chans att jag kommer kunna åka någonstans.

Nya antibiotikan fungerar. Det hjälpte att de fick svar på vad det var. Jag blir således feberfri på fredagen. Datumet nu är den 20:e. Jag ska under eftermiddagen även få ännu ett nytt dränage i magen. Det andra har slutat tömma vätska, trots att det finns vätska kvar. Denna gång går de inte via brosket. Detta för att de tror att brosket kniper åt slangen. Nu går de in från sidan av magen. Det här gör inte ont alls. I jämförelse. Det töms ut 3,5 deciliter ganska omgående. Vi är nästan uppe i 1 liter vätska som tömts ur magen. Det är sinnessjukt mycket. Kanske tur att de tog bort mjälten, hur skulle det annars ha fått plats?

Lördagskväll fortsatt väldigt ont och febern kommer tillbaka, inte i närheten av lika hög men den är över den magiska gränsen 38,0. (Det är för övrigt det som är feber. Oavsett vad man har i vanliga fall, har du inte över 38,0. Då har du inte feber). Under lördagen har jag smärtor vid intag av mat och dryck. Inte jättebra med tanke på hur min viktkurva sett ut senaste månaden. Under söndagen tas så lungdränaget bort, det har gjort sitt jobb tycker dem. Det ska ändras.

Jag har under söndagen även svårt att röra mig, vilket jag haft sedan febertoppen den där morgonen tidigare i veckan. Två dagar kvar till julafton.