henkescancer.blogg.se

Jag kommer tillbaka till avdelningen, för andra gången utan dränage. Det tar en stund, sen kommer läkaren på avdelningen in. Hen berättar att försöket misslyckades. Således ingen ny info. Sen säger hon att det har blivit en komplikation. I form av pneumothorax. Så småningom säger hen det också på svenska. De har punkterat lungsäcken. Så skulle jag få svårt att andas eller bli andfådd så har den vänstra lungan troligen kollapsat helt.

Under lördagen kommer läkaren som inte alls såg ut som en ung Herman Lindqvist in. Han tror fortsatt att sätta dränaget borde inte vara så svårt. Jag skickar en remiss till ultraljud, för hen som jobbar i helgen är den bästa vi har. Sagt och gjort. Remiss skickad. Jag skickas ner till ultraljud för ett tredje försök. Läkaren kommer in kör runt med sin manick. Sen tittar han upp på mig och säger. Det här går inte att göra med ultraljud. Så tredje försöket blir ett avbrutet försök, och Inte lik en ung Herman Lindqvist blir lite besviken.

Det ska sägas att jag vid den här tidpunkten är ganska pigg. Äter fortsatt dåligt men det kompenseras genom att jag får näringsdropp, merparten av dygnets timmar. Så jag är som de säger i sjukvården. Mobil. Jag kan mobiliseras. Jag kan gå i korridoren. Men till råga på allt så har det blivit stopp i min venport. Detta efter att jag gått med dropp utan att ha en så kallad backventil. Det säger mig ungefär lika mycket som gemene läsare. Jag kan i vart fall inte få dropp eller lämna blodprov genom den.

Skickas upp till Accessmottagning. (Ni vet där jag fick komplimanger för mina bröstmuskler. Denna gång lyser komplimangerna med sin frånvaro.) Väl där lyckas sköterskan med en liten spruta med mycket tryck få igång min venport.

Kvällen innan blir jag också ombedd att fasta. Inte ett större problem i min situation. Detta för att de ska göra ett fjärde försök under måndagen att dränera ut vätskan. Även denna gång ska det göras genom röntgen. Jag får förebyggande smärtlindring och liten vit tablett, som även nu kallas Stesolid.

Skillnaden nu är att jag ska ligga på rygg. Dränaget ska gå in ovanifrån. Som ni kanske har förstått är vätskeansamlingen/bölden inte så lättillgänglig. Så sjuksköterskorna preppar genom att plocka fram bedövningssprutor. Plural. Kirurgen kommer in. Hen förklarar att de kommer gå in med slangen mellan två av mina revben. Rakt igenom brosket. Vanligtvis försöker de undvika den vägen eftersom den kan vara och oftast är väldigt smärtsam. Men det ska bedövas så mycket att det inte gör ont. Gör det ont ska jag säga till och de ska ge mig mer bedövning.

Efter lite mer än en spruta med bedövningsmedel och lite kallprat under tiden det ska börja verka. En väldigt konstig situation egentligen, kallpratet i den här situationen. Men vi klarar av det. Så börjar ingreppet. Ganska snabbt säger jag till, så fort han försöker trycka igenom brosket, så gör det fruktansvärt ont. Så det blir mer bedövning och mer kallprat. Sen försöker hen igen. Även denna gången gör det ont. Men när jag tänkt säga till så är slangen igenom. Det hela kan sammanfattas som ett smärtsamt men lyckat försök. Det rinner ut ganska äcklig rödbrun vätska direkt. Det är amylas och blod i en härlig symbios.

Blod, Amylas och lite andra goa vätskor man har i magen. Här i en påse.

Dränaget som satts in är ett så kallat pigtail-dränage. Det får jag förklarat för mig att det läggs i själva vätskeansamlingen (här någonstans byts varböld ut till vätskeansamling när personalen pratar om det), formen är som en grisknorr. Sen sitter det massa hål i den som för ut vätskan genom slangen, allt samlas i en påse. Sköterskorna tar såklart prover på vätskan så att läkarna ska veta vad det är som ligger och guppar i min mage.

Här hoppar även dietisten på (om jag läser anteckningarna rätt) teorin om att vätskeansamlingen har legat och tryckt på magsäck samt tarmar vilket är den stora anledningen till att jag inte kan äta fast föda och få i mig tillräckligt med kalorier.

Dagen efter, tisdagen. Jag ska gå min vanliga promenad i korridoren. Efter ett varv känner jag mig andfådd. Vi berättar det för sjuksystern och ganska snabbt är avdelningsläkaren inne hos mig. Hen kollar lungorna och konstaterar att vänstra lungan har kollapsat. De kommer behöva sätta in ett dränage och suga ut luften ur lungsäcken, så att lungan kan expandera till normal storlek igen.

Detta dränage sätts på thoraxavdelningen. Det ligger i andra änden av sjukhuset. Jättelångt bort. Känns som jag åker säng i säkert en halvtimme. Troligen är det inte så länge. Men transport och patient, i den relation existerar inte kallprat. Så en person drar mig (liggandes i en säng) igenom hela sjukhuset och flertalet hissar i total tystnad, förutom när vi möter någon av hens kollegor. Då hälsas det.

Kommer in på avdelning, rakt in i operationssalen. Läggs på rygg. Rakas på bröstet. Skojar om att det ser dumt ut att de bara rakat en del och att de ska ta hela bröstet. Ber om droger. Får droger. I form av lugnande. Området bedövas. Sen går det fort och smärtfritt. De sätter in dränaget en bit under nyckelbenet. En plastdosa som är 2x5cm ungefär sätts på bröstkorgen. På min vänstra sida. Därefter körs jag ut vid hissarna, en sköterska måste sitta med mig tills de från min avdelning kommer och hämtar mig. Problemet att det är på andra sidan sjukhuset. Samt att sjuksköterskorna från min avdelning inte riktigt hittar. Så sköterskan som sitter med mig, får sitta ett tag. I den relationen. Sköterska och patient förekommer kallprat.

Tillbaka på avdelningen och under kvällen kommer smärtan. Det är ett enormt tryck över bröstet. Den vänstra sidan. Till sköterskan beskriver jag det som någon har lagt en hantel på mitt bröst och jag kan inte ta bort den. Även på ryggen gör det ont. Riktigt jävla ont.

Onsdagen kommer. Natten mellan tisdagen och onsdagen har jag sovit dåligt. Det gör för ont. Kan bara ligga på högersida. Rör jag mig i sömnen så vaknar jag automatiskt av smärtan. Men jag kan äta. Inte tillräckligt. Långt därifrån. Men jag äter mer. Får fortsatt hjälp med kalorierna i form av näringsdropp. Enda negativa med näringsdropp är smaken. Det smakar för jävligt. En del människor (enligt sjuksköterskor uppskattat till 50%) känner smak när något trycks in snabbt i blodet. Oftast är det smaken av koksalt patienterna känner för att det är det som främst sprutas in i blodet. Men när jag fått näringsdropp och de ska göra slangen i min venport ren så att det inte blir stopp. Då ligger näringsdroppet kvar. Så då får jag smaken i munnen. Det smakar fruktansvärt. Luktar tydligen lika illa.

Det är också dagen jag skickar följande till min sambo efter att ha pratat med läkaren.

Senare får vi reda på att det inte är riktigt så illa som läkaren först sagt. Patologen har varit otydlig. Det vi får reda på är att det skickats till Sahlgrenska för en andra åsikt. Det är inte säkert att det är cancer i magen. Patologen i Uppsala tror att det kanske kan vara det. Nu kommer bara väntan på om det faktiskt är det. Det kommer ta tid. Det hjälps inte av alla röda dagar som andra halvan av december består av.

Torsdagen, dagen före lucia och fredagen den 13:e. Kommer det väldigt lite vätska ur dränaget. Amylasmängden i vätskan är lägre. Vilket är positivt. Det ska röntgas igen. Se om det är så lite vätska kvar att dränaget kanske kan avlägsnas. Lite mer än två deciliter vätska har runnit ut. Även en lungröntgen beställs, för att se om de kan plocka bort thoraxdränaget. Så att jag kanske kan få sova en natt utan att vakna av starka smärtor. Jag får och har fått under hela denna perioden fått långverkande Oxycontin. Först bara 5mg morgon och kväll. Nu runt lucia är vi uppe på 15 mg varje morgon och varje kväll. Plus snabbverkande Oxynorm. Vid det här tillfället en del.

Lungröntgen kommer tillbaka och de får äntligen plocka bort Thoraxdränaget. Jag blir glad. Kan sova utan smärta, med hjälp av narkotika såklart. Men en hel natt utan att vakna flera gånger.

Lucia. Sköterskorna har glitter i håret. Jag vägs. Som varje dag. Har på tio dagar tappat sex kilo. Det är 7,5 % av min kroppsvikt när jag kom in. En lungröntgen genomförs. Lungan har sjunkit ihop lite till, det finns vätska man behöver tömma ut. Får även informationen att dränaget ligger bra. Men är mycket vätska kvar. De kommer behöva sätta ett större dränage. Det skickas remiss för större dränageinläggning. Helgens jour kommer ta det.

Helgens jour. Betyder tydligen redan fredag kväll. Samma ställe. Mer smärta.