Cancerbeskedet
Hej alla,
Jag känner att jag är dålig på att delge vad som faktiskt hänt och vad som händer till er. Jag gör nu ett försök i att förklara förloppet, för att dels skapa förståelse men främst för att jag vill skriva av mig lite. Sen namnet på bloggen. Det blev vad det blev. Lite domedagsaktigt. Drama behövs ibland. Jag känner ändå mig okej med att låta cancer vara en del av min identitet och den kommer ta väldigt stor plats i mitt liv. Vänta ni bara.
Jag vill gärna börja med meningen "min historia" men det låter så pretentiöst att jag vill kräkas lite. Så vi kör bara.
Våren/sommaren 2016, är jag hemma hos mina föräldrar, min äldsta lillasyster ser en leverfläck jag har på halsen och kommenterar den. Den har en röd ring runt själva leverfläcken. Hösten 2016 söker jag till en vårdcentral i Uppsala för att kolla upp den och eventuellt ta bort den. Läkaren vågar inte göra en bedömning utan skicka mig vidare till akademiska sjukhuset. Jag får en morgontid och hinner dit innan jobbet. Väl där träffar jag en hudläkare som tittar på den, funderar och ringer sen in en kollega till, detta upprepas några gånger till slut har fem olika läkare tittat på den lilla fläcken. Överläkaren säger sedan att jag ska hålla koll på om den förändras och att man från deras sida helst inte vill ta bort den, då dess position kräver mycket varsamhet eftersom det är många ytliga nerver och blodkärl i området.
Här hade det varit bra med en bild för att skapa lite liv i inlägget, så att det inte blir så mycket text, men jag har inga bilder på leverfläcken längre. Så nu blev detta bara mer text, ibland ter sig livet så.
Sommaren 2018, jag är på jobbet, det kliar på halsen. Det slutar inte blöda. Det krävs mycket tryck och jag får det till att sluta blöda så jag kan fortsätta jobba. Jag har alltså kliat hål på leverfläcken. Leverfläcken blir kraftigt irriterad över mitt tillvägagångssätt. Vilket man kan förstå. Problemet är att den vägrar läka. Jag får en skorpa som vid minst touch börjar blöda. Det kan vara en t-shirt som är tight i halsen som gör att det går hål och börjar blöda. Så på hösten kontaktar jag en av alla dessa app-doktorer. Det är ingen fara säger hen, lite inflammerat men låt det vara. Det hjälpte inte.
Precis i början av 2019 har jag en läkartid på vårdcentralen, för att kolla varför min mage inte riktigt funkar som den ska. (Det var mentalt trodde hen eftersom alla prover var bra, även bajsprovet). Men då visar jag upp leverfläcken, får en kortisonsalva utskriven och en remiss till en kirurg som kan ta bort den.
I början av februari kommer äntligen dagen då jag ska slippa kasta örngott för att det är för mycket blod på dem. En tisdagseftermiddag kommer han in och skär av mig halsen. En bit av den i alla fall. Det hela är över på 20 min.
I mitten på mars, en fredag. Ringer telefonen. Hemligt nummer. Jag som har sökt tre olika jobb svarar glatt. I andra änden säger kirurgen:
"Vi har fått svar från patologen på din leverfläck. Det är malignt melanom. De kommer kontakta dig från akademiska under nästa vecka."
Sen undrar han om jag har några frågor. Jag vet inte hur många som har massa frågor vid denna typen av samtal. Men jag kunde inte komma på så många, samtalet är slut relativt fort.
Sen googlar jag. Vet att man inte ska, men det skiter jag i. 85% överlevnad. Drabbar främst äldre. Yngre högre chans för överlevnad. Ett lugn sprider sig.
"Det här är inga problem, jag är ju aldrig sjuk annars. Jag måste ju ha en drömkropp för det här, cancern har inte en chans"
Jag ringer min sambo som är på jobbet. Hon bryter ihop. Det spelar ingen roll att siffrorna är klart till min fördel. Cancer är cancer. Sambon har massa frågor hon ställer till mig, frågor jag inte kan svara på, för jag visste inte att jag undrade de sakerna efter kirurgens besked.
Redan på måndagen ringer de från akademiska, jag ska dit på torsdagen, de har skickat ett brev men eftersom de inte helt litar på postgången (Who can blame them?) så ringer dem. Jag får ställa några av de frågorna jag inte visste att jag hade när jag fick beskedet. På torsdagen får jag träffa kirurgen, och mer eller mindre alla som kommer ha någon typ av roll under själva operationen. Kirurgen lovar dessutom ett klart snyggare ärr, än det jag har just då.
Operationen går bra, de plockar bort en massa hud och fyra lymfkörtlar i halsen. Nu ska allt skickas till patologen och jag kan gå ut från plastikkirurgin med dubbelhaka. En av få som glidit in hos plastiken utan dubbelhaka men kommit ut med en rejäl sådan.
Tio dagar efter jag fått beskedet är allt klart. Operationen är fixad, stygnen ska tas senare. Nu är cancern borta. Så går mina tankar. Har läst en hel del om att det är bara hit det går. De flesta behöver inte göra fler ingrepp, inga piller, ingen behandling. Allt är klart. Då hittar vi en liten hudförändring på högerfot. Visar upp den för kirurgen som skickar remiss. Den tas bort någon vecka senare. Ingen cancer.
Jag känner mig lättad och söker till universitetet till hösten, kanske ska ta tag i den där utbildningen. De där tre jobben jag sökte fick jag inte.
Ett samtal senare och jag ska få träffa en onkolog. De har fått svar från patologen. Det är en tisdag. Det är också fyra dagar innan jag ska ha min 30-års fest (Åh vilken jävla fest det var. Engelsmannen lyckades bli Britt-full och köpa 4 bärs efter baren hade stängt, det var inte bra för någon av oss). De har hittat mer cancer. Det fanns tydligt i huden de tog bort. Men också i en av lymfkörtlarna. De delar in hudcancer i fyra divisioner (för att prata med sporttermer). Min tillhör den lägsta divisionen. Bästa i lägsta divisionen men fortfarande lägsta. De där 85 %+ det var prat om tidigare i inlägget är nu lägre. Eller i vart fall inte större. Det beställs en PET-scan för att utesluta spridning. Den kommer tillbaka blank. All cancer är borta från kroppen. Just då.
Det bestäms att jag ska få immunterapi, vilket är ett säkrare sätt att behandla hudcancer än de tidigare pillerbehandlingarna man har använt sig av. Det låter svinbra i mina öron, personerna som knäckt immunterapi har fått nobelpriset i medicin. Vad kan gå fel? Det finns såklart biverkningar informerar min onkolog, främst att immunförsvaret kan bli för starkt och attackera organ, men det är ovanligt. Blir jag riktigt risig i kistan eller får hög feber ska jag kontakta sjukhuset. Det ska även sättas in en central infart, och genom den ska jag få behandlingen.
Att sätta in infarten är inga problem, och jag får beröm för mina tighta bröstmuskler. Sen att det är i förhållande till de andra patienterna kirurgen har är en annan sak. Tydligen är merparten av alla som får en central infart 70år+. Jag tar dock med mig de orden. Jag har tighta bröstmuskler.