henkescancer.blogg.se

Jag är lite överväldigad över hur många som har varit inne (och kanske även läst) första inlägget, det är runt 500 sidvisningar. Vilket är superkul. Ni får jättegärna sprida bloggen om ni vill och tycker att det är bra. 

Mina tighta bröstmuskler fick avsluta förra inlägget. I detta hoppar vi tillbaka lite i tid, sen förra inlägget där jag så fint uttryckte att jag inte hade tillgång till bilder på hur det såg ut, så har jag fått bilder skickade till mig och kan nu visa hur leverfläcken såg ut innan jag kliade hål på den och efter jag kliat hål på densamma.

Det är rodnaden runt leverfläcken som är det speciella, det är den som gjorde att så många hudläkare fick titta på den och diskutera vad det var. Andra bilden är när jag har kliat hål på den och den är inflammerad.

Nu när ni gått igenom era egna leverfläckar och kollat om ni har någon rodnad, vilket ni troligen inte har, med tanke på hur ovanligt det är, så kan inlägget fortsätta.

Tänkte jag i vart fall. Men sen fick jag den här bilden av min sambo. En bild jag skickade efter operationen där jag skaffade dubbelhaka. Jag känner att jag måste dela med mig av den. Ni får skratta. Jag ser inte ut att väga ett gram under 150kg. Trots att vågen tickade in på runt 85 kg.

Min 30års fest, som var en succé i mina ögon. Jag fick bland annat ett diplom för ”Förtjänstfullt deltagande i livet” bara det räcker. Någon vecka efter spricker såret på halsen. Det vackra ärret. Det är ett minne blott. Det är infekterat och jag får behandling mot infektionen. Detta blir ett återkommande problem till och från i runt två månader.

Men för att fortsätta historien, i maj ska jag så få min första dos av immunterapi. Oklart om man säger dos om immunterapi. I vart fall minst tre dagar innan ska man lämna blodprover så att de ser att man mår tillräckligt bra. Jag som varit lite skraj över att bli stucken i armen (men självklart försökt spela cool vid alla tillfällen), blir positivt överraskad över hur proffsig sköterskan är.

När dagen är kommen, går jag in på ODA (Onkologiska dagvårdsavdelningen) och ni som känner mig eller vet hur jag ser ut. Vet att jag har skägg och långt hår. I väntrummet på ODA är jag nästan ensam med hår. Jag minns det som att det var tre andra patienter i väntrummet. Väntrummet har soffor från sent 90-tal övrig inredning är från tidigt 70-tal. De tre övriga patienterna ser riktigt sjuka ut, de har mjuka kläder och ser ut att kämpa så mycket med sjukdomen. Där sitter jag i tighta jeans och en skjorta, med skägg och långt hår. Ser inte ut att kämpa ett skit. Ser ut som jag kommit helt fel. Hör hur en patient berättar att det var bättre förra gången än gången innan, hen hade bara haft kräkningar i tre dagar.

En sköterska ropar upp mitt namn. Beklagar över att det inte finns något singelrum. Hen frågar även om det går bra att sitta upp. Det vet inte jag. Jag har aldrig gjort detta.

Givetvis går det bra att sitta upp. Jag har med mig en bok för den informationen har jag fått, det här kommer ta tid och så mycket aktiviteter är det inte tal om. Jag läser 0 sidor ur boken, men scrollar Twitter och Instagram som om jag är sjuk i huvudet. Det hela tar två timmar ungefär, sen är det bara för mig att traska hem. Givetvis går jag inom Café Fågelsången, köper mig en snutkaffe och en mazarin. För det har jag bestämt, efter varje cancerrelaterat besök på sjukhuset ska jag unna mig fika.

En gång i månaden går jag till ODA. Ibland sitter det mammor och pappor i väntrummet, med sina vuxna barn. Barn i min ålder. De diskuterar studier eller jobb. Det dröjer till september innan jag ser någon på ODA som är i min ålder, som är sjuk. De flesta är väldigt gamla och ganska skröpliga. Det är tanter och gubbar som är trötta på behandlingen. De mår så dåligt av den men har inget annat alternativ. Stundtals sitter jag och skäms över hur bra jag faktiskt mår, att jag är här av samma anledning som dem. Men jag mår så väldigt mycket bättre. Jag orkar planera en sommar, en semester med min sambo. De orkar inte ens planera nästkommande vecka, för de vet inte hur de kommer må av sin cytostatika.

Någon vecka senare hittar jag en knöl på samma sida av halsen. Det blir en snabb ultraljudsundersökning där det finns en förstorad lymfkörtel, den försökte punkteras, men misslyckas. Det bokas in en tid då den ska tas bort. Två veckor senare ska den tas bort. Då hittar man den inte, att svullnaden helt enkelt gått ner, trots ytterligare ett ultraljud går den inte att hitta. Så jag som stigit upp tidigt och duschat med den härliga tvålen Descutan, har gjort det i onödan och får således gå hem utan att de ens skrapa lite.

Någonstans här tackar jag till slut ja till den samtalshjälp som finns att få när man blir diagnostiserad med någon typ av cancer. Får en glad och käck kurator, och i början är jag lite tveksam till det hela. Jag mår ju inte så dåligt. Men efter något samtal bara så inser jag att det finns jättemycket som jag borde prata om, hur andra reagerar, hur jag vill att andra ska reagera.

Det kan jag säga från min synvinkel, om någon ni känner får en liknande diagnos, så är det okej att fråga personen hur den mår. Personen kanske inte svarar för att den inte orkar, eller kanske inte vill. Men ni har genom frågan visat att ni bryr er. Var inte rädd för svaret, även om man vissa dagar känner att allt är skit (mer om det i senare inlägg). Men er omtanke kommer göra det lättare för personen att ta sig igenom tuffa perioder.

Så kommer sommaren. Jag och sambon åker till hennes föräldrar på östkusten. Det är fint väder och vi badar och har det allmänt väldigt skönt. Efter bara några dagar ska jag sätta mig på bussen tillbaka till Uppsala för behandling. Bussresor är helt okej, så länge det inte blir för varmt och så länge man har Football Manager att fördriva tiden med. Jag får behandlingen på en fredag, redan samma eftermiddag har jag bokat bussresa tillbaka. Själva behandlingen går hur bra som helst, det är en ganska glad stämning i rummet jag sitter, vi är åtta i samma rum. En tant som är minst dubbelt så gammal som undertecknad, har med sig en kvinna som hon pratar konstant med, och det är en vän som funnits länge för de pratar gamla minnen och det blir behagliga två timmar att sitta och lyssna på hur två tanter hade fuffens för sig för 30-40 år sedan.

På bussen mot Västervik. Allt går bra, i Norrköping när det är längre paus springer jag in köper en ostmacka och en drickyoghurt. I efterhand skulle det vara största misstaget jag kunde göra. Efter bara någon halvtimme känner jag hur magen börja köra igång, och hur jag börjar kallsvettas. Händerna börjar domna och jag tappar känsel i fingrarna på högerhand. Busstoan är som busstoaletter är, denna är dock så fräsch en busstoalett kan vara. Tömmer ur magen helt. Då slår det mig, om jag mådde såhär skulle jag kontakta sjukvården. Ringer 1177. Blir tillsagd att söka akut så fort vi kommit fram till Västervik. Jag ber telefonisten att skriva i anteckningar att jag kommer in och varför. Min sambo plockar upp mig vi kör direkt till sjukhuset. Det är 0 patienter i väntrummet. Blir inkallad, de tar lite prover. Läkaren kommer in och säger att jag troligen ska få åka hem, men han ska ringa onkologen i Uppsala först. Två-tre minuter senare kommer han tillbaka och säger att jag blir inlagd över natten. Jag skrivs ut nästa dag. Det utesluts typ att det är medicinen utan teorin är att det är någon bakterie jag fått i mig. Med det sagt följer de upp situationen i Uppsala när jag är tillbaka.

Nu är augusti slut och september ska börja och med det även mina studier igen. Ställs inför valet om jag ska berätta om min cancer för någon eller bara låtsas som inget. Det syns inte på mig att jag är sjuk. Har en tydlig och stabil mage och allt hår kvar. Ser kanske lite gammal ut jämfört med alla födda år 2000 som sitter i bänkraderna, men relativt frisk ändå. Jag känner mig frisk, första veckan. Superfrisk!