henkescancer.blogg.se

Jag tänkte skriva bloggen i kronologisk ordning för att det skulle bli enkelt för alla att följa med. Men det sket sig redan vid inlägg två, så vad gör det att vi hoppar ännu en gång i inlägg tre.

I februari annonseras en standup-tävling för nybörjare på en nation. Jag har funderat på att testa standup tidigare och anmäler mig. Jag kommer med och tävlingen ska ske i två olika deltävlingar och sen en final. Jag kommer i första deltävlingen. Den går av stapeln den 29/3. Alltså fyra dagar efter min operation. Jag frågar om jag kan byta deltävling, men ingen i andra deltävlingen vill byta. Mitt material som jag skrivit när jag varit ”frisk” funkar inte nu. Jag förstår att jag kommer behöva skriva material utifrån min situation. Jag behöver cancerskämt och jag behöver kolla vad tjock jag är i ansiktet-skämt.

När jag kommer dit är det fem andra killar som ska vara med i tävlingen. Så vi är totalt sex stycken vita killar. En med ett svullet ansikte. Två etablerade komiker är domare tillsammans med arrangören. Vi får klart för oss att tre stycken kommer gå till final. Turordningen lottas och jag blir nummer fem. Nöter mina tre minuter in till sista stund, går upp. Har ingen uppfattning hur det har gått, vad jag har sagt eller om någon skrattat. Alla tre minuter är raderade i minnet. En total blackout.

Här kan man se om man klickar upp, att min vänster, er högersida är klart svullen.

När det ska presenteras vilka som går vidare, så ropas mitt namn upp. Jag har gått vidare, på en rutin som jag inte kunde tillräckligt bra för att följa vad jag skrivit. Således har jag ingen riktig aning om vilka skämt som funkade.

Finalen är i april. Jag måste stryka alla skämt som handlar om min dubbelhaka, för den försvann när svullnaden gick ner. Minns mer av finalen, det gick sådär, och när vinnaren ska koras så ropas inte mitt namn upp. Men vi som var med skapar en messengergrupp för att pusha varandra att fortsätta.

Det funkar, sommaren spenderas en hel del på pendeln mellan Uppsala och Stockholm, och främst på Big Ben. Det är blandad kvalité från undertecknad, men får se många etablerade komiker köra och inser att det går inte alltid bra för dem heller. Det jag slås mest av är hur förbannat trevliga communityn är. Ståuppkomiker är väldigt trevliga mot oss nybörjare. För det mesta går det bra. Folk skrattar åt rätt saker och på rätt ställen. Passar på att boka in mig på så många ställen jag kan under början av hösten. Är i Märsta, Vallentuna och Örnsberg på gratisklubbar. Det går bra. Efter giget i Örnsberg kommer det fram en man och säger att jag var bäst ikväll. Han var ändå inte så full. Men samtidigt kanske han är min målgrupp, medelåldersmän i söderorter. Känns som en köpstark marknad.

Under tiden jag gör detta hinner skolan börja. Medie- och kommunikationsvetenskap A. Bör vara en lätt kurs, eftersom jag läst A-C på gymnasiet samt att det är intressant och roligt. Nu har jag och sambon dock flyttat en bra bit från Ekonomikum. Nästan tre km, tur, som jag ska behöva cykla, upp till fyra gånger i veckan. Ni hör ju. Det behövs pauser. Tur då att nationen ligger på bra avstånd. Efter bara en veckas tid börjar jag få ont i vänsterljumske och magen. Jag har alltså fått träningsvärk över att cykla sex kilometer tre-fyra dagar i veckan, i sakta mak. Redan första veckan i skolan. Hur fan ska det här gå?

En vecka senare ska jag få behandling. Samma vecka har vi också en hemtentamen. Enligt rykten ska den vara enkel och många kommer få godkänt. Vi får tre dagar på oss, enligt föreläsaren är det egentligen en dag för mycket. Således låter jag min tid hos ODA vara kvar. Kan vara skönt med ett break och smidigt med ett naturligt sådant.

Kommer till ODA, får en manlig sjuksköterska. Han informerar mig att mina amylasprover är höga. Det vill säga att det verkar vara något knas med bukspottskörteln. Min träningsvärk visar sig alltså inte vara träningsvärk, utan beror på mina höga värden. Det tas nya prover. Bestäms att jag ska få behandling. Den är inte beställd så jag får lunch i 90 minuter i väntan på att de ska få fram medicinen. Jag skyndar hem, tanken med två timmars avbrott, är redan uppe i precis två timmar. Då har jag inte fått behandling än. Direkt igång med datorn, hemtentan ligger på nätet. Internet ligger nere. Således får jag ta med allt till sjukhuset och skriva tentan där.

Kommer tillbaka får behandlingen, efter en stund kommer en sjuksköterska och frågar om jag vill ha kaffe och tårta. Tårta?! På en torsdag?!. Det visar sig att en kvinna får sin sista behandling idag och allt ser bra ut så hon bjuder alla patienter och personal på tårta. Fantastiskt. Det var en jättegod tårta. Kaffet. Det var lika dåligt som första gången.

Innan jag lämnar sjukhuset kommer jourläkaren ner till ODA och pratar med mig. De anser att det är låg risk att det ska vara pankreatit (bukspottskörtelinflammation), jag får tydliga rekommendationer att söka akut om jag får väldigt ont i magen, feber, problem med matintag eller uttag. De ska ringa och kolla på fredagen. Det har inte hänt ett skit på dessa 24h med mitt mående. Tentan är klar men det bryr sig inte läkaren om. Hen ger mig alkoholförbud över helgen. Jag som ska till Märsta och giga. I journalen står det Pat. Förnekar feber, frossa eller andra symptom. Låter som jag är beroende av något men lever i förnekelse.

En helt nykter standup där jag är väl medveten om hur farligt Märsta är. 

Veckan efter ringer de igen. Jag förnekar fortfarande feber eller andra symptom. Ska lämna blodprov igen senare under veckan. Proverna har sjunkit lite sedan veckan innan. De slutar ringa mig ang symptom. Om jag slutar förnekar symptom så ska jag höra av mig.

Tentan går bra. Blir godkänd med klar marginal. Eftersom jag börjar få höga värden, bestämmer jag mig för att berätta för föreläsaren och för min basgrupp att jag genomgår behandling. Mest för att min basgrupp inte ska hamna i skiten ifall jag helt plötsligt inte kan vara med. Kursen tar slut och jag får en ny basgrupp och en ny föreläsare. Så bara att berätta för dem också.

Oktobers behandling, än en gång höga amylas värden. Jag har fortsatt smärtor i magen, främst om jag anstränger mig (läs: cyklar till skolan). Jag får behandling som vanligt. Det visar sig bli min sista dos immunterapi, och till idag är det mitt sista besök på den avdelningen. Trots att bara halva behandlingen var genomförd.