henkescancer.blogg.se

Sista oktober blir jag eller vi (jag & sambon) som det är, kallad till kirurgmottagningen. Väntrummet är luftigt, långt mellan bänkarna. Skönt. Många är äldre, som i alla väntrummet, utom möjligen barnakuten. Hoppas jag. Mitt namn ropas upp. Läkaren är runt 20 år äldre än mig, i vart fall minst tio år äldre. Han påminner lite om en ung Herman Lindqvist. I vart fall gjorde han det, tills jag googlade honom. Han ser inte alls ut som en ung Herman Lindqvist. Inte ens lite. Tack Google.

Men skånska pratade han, det är jag säker på. Han frågar om mitt allmän tillstånd som är bra, bortsett från magsmärtorna. Han berättar hur operationen går till. De har hittat två förändringar på bukspottskörteln, båda i den så kallade svansen av densamma. Det är således en rutinoperation, det här görs titt som tätt förklarar han. De kommer öppna upp magen, ta bort svansen av bukspottskörteln och mjälten. Då avbryter jag.

Vadå mjälten?

Vad har den gjort för ont?

Det var väl ingen cancer i den?

Men tydligen ligger de så nära varandra att mjälten, den får "åka" med. Tydligen behöver man inte den i vuxen ålder. Den används främst när man är ofödd i magen. Det kan vi vara ärliga med att det är ett tag sen jag var där och sparkade.

Läkaren berättar också att det går att göra den här typen av operationer via titthål, men att det ska bli standard, det ligger 5-10 år framåt i tiden. Nu i efterhand har jag funderat på hur fasen det ska få ut allt genom själva titthålet. De lär knappast låta det ligga och skvalpa i magen. Jag antar att man trots allt får öppna lite.

Ärret idag

Vi får också förklarat att ärret kommer gå rakt över magen, vågrätt. Troligen. Mer troligt än vertikalt. Datumet är fem dagar senare. Den femte november ska de plocka det. Knappt tre veckor efter att de har upptäckt det. Två veckor efter jag har fått informationen. Kort kö? Det kan man lugnt säga. Upplevelsen är att det gått väldigt fort för mig att få operationer, om det enbart är tack vare mitt vackra ansikte, kommer vi nog aldrig riktigt få veta.

När vi är klara med läkaren och han har fått lyssna på mitt hjärta och mina lungor samt knackat mig på magen lite så ska vi träffa en dietist. Därefter ska vi inte träffa en utan två sjuksköterskor. En narkos och en vanlig (man kanske säger allmän).

Dietisten får klart för sig att jag tappat lite i vikt, men inte så mycket. Väger in på stabila 81,5 kg. (Kom ihåg det för senare inlägg).  Tappat 3,1 % ofrivilligt på ett halvår. Jag får två styck näringsdrycker som ska drickas kvällen innan operationen. För det kommer bli en del fasta efter operationen. De kommer nämligen att bedöva magen genom ryggmärgsbedövning så att tarmarna får paus, precis som magsäcken. De där näringsdryckerna, funkade inte för undertecknad. Kräktes upp båda två. Så var inte full med näring inför operationen.

Narkossköterskan kollar så att jag är okej med att få den härliga kombinationen av fentanyl+propofol. Vilket jag gärna tar, det är ganska mysigt att sova på. Nog visste Michael Jackson hur man skulle sova.

De gör också en bedömning i fall man är i riskzonen för trycksår. Jag klarar det galant!
Även en bedömning om jag är i riskzonen för fall. Det klarar jag ännu bättre, noll risk.

Under psykosocial status står det ”Tungt med cancer såklart”. Detta är troligen ett rakt citat. Det låter som något jag skulle säga. ”Jag har svårt att sova, det går lite upp och ner. Det är väl helt okej, tungt med cancer såklart.” Det skulle jag faktiskt kunna säga. Men de visste ju inte att jag drog in femsiffrigt på powerplay kvällen innan. Så var glad då, lite annan stämning nu. Också lite trist att operationen ska komma när jag har hittat spelformen. Det står också ”Går utan hjälpmedel”. Det är man lite stolt över som 30-åring.

Även en sjukgymnast får jag träffa. För kirurgerna kommer behöva skära av mina övre magmuskler. Helt rakt igenom. Så då får jag inte använda dem på ett tag. Ska resa mig ur sängen genom att rulla över på sidan, och använda mig av sidomagmusklerna. (Ja, de har garanterat ett namn, men ingen av er kommer komma ihåg det imorgon, inte jag heller). Jag ska inför operation duscha med min favorittvål, jag tror faktiskt det är allas favorit. Om man har testat den.

Descutan.

När din hud är för återfuktad!

Varsågod för slogan!

Smycken och smink lovar jag att lämna hemma.

Dagen före operationen träffar jag min kurator. Vi pratar om hur det kommer bli efter operationen, hur mycket oflyt det ändå är alltihop. För det är läkarna vid det här laget relativt överens om. Det här är genetiskt. Det är tydligen oftast det när det drabbar folk i min ålder. Jag berättar också för henne att jag har bestämt låtar till min begravning. I vart fall tre styck. En vet ni redan. De andra två håller jag lite på.

Så kommer dagen då operationen ska ske. Jag är på plats i god tid, säkert 3-4 minuter innan jag ska vara. Jag får en nål intryckt i ryggen. Känns knappt. Den ska sitta där några dagar. Läggs på rygg. Får de härliga drogerna i blodomloppet och slocknar. Klockan 09:30 har de öppnat upp mig. De plockar ut mjälten och skär bort den delen av bukspottskörteln som var avtalad. Ingen synlig melanom. Men en stenhård bukspottskörtel. Två timmar senare är de klara, sen ska bara allt täppas för och sys ihop. Samt häfta ihop utsidan också. Jag väcks runt kl 17-18 på uppvaket. Är relativt pigg, och snabb i huvudet så skojar en del med sköterskorna, och får bomullspinnar att doppa i vatten för att fukta munnen. Framåt 20-tiden blir jag sen till slut hämtad av sköterskor från avdelningen jag ska ligga på. Jag tackar för hjälpen och säger hoppas vi inte ses igen.

Det skulle vi göra. Väldigt snart.

Hög och glad, efter operationen 

Jag får ligga på ett av de få rummen på hela avdelningen som inte är singelrum. Jag nekar illamående, men har lite ont i magen trots bedövningen. Jag mår väldigt bra, är pigg och har en känsla av: ”Var det här allt? Det här blir inga problem”. Det blev problem. Framåt kl 03 så ökar smärtan. Så jag ber om mer droger. De ökar på pumpen som pumpar in dem. Varje kvart kommer en undersköterska in och tar blodtryck på mig. Vid kl 06 kommer det som oroade sköterskorna.

Blodtrycksfallet. Det är massivt.

Jag blir kritvit i ansiktet och illamående. En sköterska kommer in tippar sängen helt. Huvudet i golvet och fötterna i taket. Låten Fötterna i taket har inte samma klang som Händerna mot himlen. Allt är larmat. Det är mycket folk runt mig. Det rings till akutläkare. Det rings till operationsjouren. Det står efter vad som känns som en ganska lång tid två läkare runt mig. Det kopplas på en påse med blod. Jag ska skiktröntgas sen direkt till operation. Läkaren som har påsen med blod, spiller ingen tid. Hela påsen ska in innan jag når skiktröntgen. Ni vet när man tömmer en tetrapak med gräddfil? Hur man viker ihop den för att verkligen få ut allt. Så gör han med blodpåsen. Allt ska in. Undersköterskan som larmade har fått det ärofyllda uppdraget att hela tiden stå vid mitt huvud och slå mig i ansiktet så fort jag blundar. Bra förstaintryck. De vill ha mig vaken.

Skiktröntgen går sinnessjukt snabbt. (Har gjort en del sen sist men aldrig såhär snabbt). Senare springs jag bort till operation. Narkosläkaren ger mig fentanyl. När hon ska ge mig propofol säger kirurgen. Det får vänta. Vi har inte tid med det nu.

Jag vaknar 6-7 timmar senare på samma uppvak som dagen innan. Dit jag inte skulle igen. Jag har under morgonen haft en kraftig postoperativ blödning i magen. En sån som får du den hemma så dör du, får du den på sjukhus överlever du.

Kommer tillbaka till avdelningen. Får ett singelrum. Jag är inte pigg och positiv längre.

Ni som kan ge blod. Gör det. Jag kanske kommer behöva mer framöver.