henkescancer.blogg.se

Efter att ha slutat med medicinerna i våras och kämpat med mina magsmärtor så började allt ljusna under hösten. Samarbetet med TGC hade tagit fart rejält. Vi gjorde roliga och enligt mig innehållsrika videos inför seriestarterna. Vi körde på varje vecka under inledningen av SHL. Jag publicerade texter flera gånger i veckan. Spelen gick bra. Sen kom oktober och Pinnacle ville göra ett samarbete kring NHL. Jag skulle skriva en krönika i veckan och vi skulle streama NHL varje söndag. Det såldes en hel del på mina nörderier, siffror och modeller. Det var ett ypperligt tillfälle för mig att få ut mina narcissiska tankar och spelteorier. Efter att jag pratat med Timman om upplägget så började jag skissa på mina idéer, vad skulle mina krönikor handla om? Vad var viktigast att få ut? Det fanns en risk att Pinnacle skulle vara missnöjda om det blev en tung start. Det blev inte så, Pinnacle verkade väldigt nöjda med texterna och det var bland de mest lästa på hemsidan. Som jag förstod det, inte bara i Sverige utan av alla deras artiklar. Det var dessutom inte bara klick utan folk stannade länge på hemsidan och läste (eller tröttnade och gick på toa medan datorn stod på).

Allt gick verkligen som på räls. Jag mådde bättre och bättre, visst jag var fortfarande inte pigg och inte 100 % redo att gå all in. Men jag jobbade ändå ganska mycket. Kunde skicka fakturor och på det hela taget faktiskt tjäna helt okej med pengar igen. Vilket är skönt när man inte kunnat göra det på flera månader, kanske t.o.m år. Under andra halvan av november börjar orken tryta lite. Jag orkar inte skriva riktigt lika mycket och skriver inte rekar dagar när jag har marginellt värde utan sparar energin till att vara redo för streams och för att lägga andelar. Börjar få lite lätt att glömma saker och ord igen vilket är ett tecken på att man kanske gått lite för hårt. Sen hör Dybban av sig och jag ska skriva två powerplay-texter i veckan på TGC. Det är två dagar som jag annars inte har så mycket och det är bra dagar sett till hur kupongerna tenderar att se ut. Dels har jag hela dagen på mig och behöver inte stressa, samtidigt ännu en faktura att skicka vilket aldrig kan vara negativt. Allt tickar upp igen och det här kan bli en väldigt fin säsong om allt håller i sig. Det absolut viktigaste är att jag har förbannat roligt när jag gör jobbet och älskar att göra streamsen, hänga i discorden och vara en del av stugan.

Fredagen den 26/11 känner jag en liten knöl på halsen. På måndagen har jag återbesök hos onkologen. Knölen är väldigt liten, mindre än ett häftstift mer likt ett knappnålshuvud. Onkologen tycker att jag ska göra en punktion på den och därefter bestämmer vi vad som ska göras. Jag bokar tid direkt när jag kommer hem och får tid den 6/12 på morgonen. Jag blir lugn över hur lugn onkologen är. Så jag knegar på och onsdagen den 1/12 så skriver jag klart powerplaytexten för nästkommande dag och börjar skriva på helgens Pinnacle-krönika. Stressar inte eftersom jag har hela torsdagen att skriva klart och det tar inte så lång tid eftersom jag börjat med statistikskolan, vilket gör att jag kan ta det lite slappt. Vid 17:15 börjar jag kolla igenom laguppställningarna till kvällens HA-matcher. Ändrar det jag har att ändra i laguppställningarna och kör modellerna. Så 17:24 har jag snurrat de fem matcherna som är och publicerar tre spel. Ett underspel och två spel på +handikapp. Städar undan lite i köket och kollar om jag behöver handla. Sen var planen ett snabbt toabesök och uppdatera det publika spreadsheetet.

Det går inte så.

Jag går mycket riktigt på toa, men när jag reser mig smäller det till i huvudet. Det är inte toaletten som har krympt eller jag som skjutit i höjden. Jag får bara sinnessjukt ont i huvudet. Alltså verkligen sinnessjukt ont i huvudet. Det tar någon sekund innan jag har släckt ner fullständigt på toaletten. Så nu står jag inne på toaletten med tårar i ögonen i ett helt becksvart rum. Det är en typ av smärta jag aldrig har haft innan. Jag har haft väldigt många olika smärtor men denna är helt ny. Det slutar med att jag sitter på golvet inne på toaletten. Dra slutsatsen att det måste vara migrän. Min sambo har haft migrän och varit enormt ljus- och ljudkänslig. Således tar jag mig till ut ur badrummet och rör mig mot sängen. Inser på vägen att jag måste börja släcka alla lampor jag tände tidigare under eftermiddag. Nu ligger jag inne i sängen, mår pyton. Skriver till sambon ett kort meddelande:

 ”Du kommer få laga mat. Jag har migrän av någon form. Kräks av smärta”.

Hur lång tid det meddelandet tog att skriva vet jag inte. Jag har helt tappat uppfattningen av tiden och trots att jag har den lägsta styrkan på mobilen så är den åt helvete för ljus. Någon stund efter det börjar jag må illa igen. Så nu sitter jag inne på toaletten igen och nu spyr jag igen. Ganska mycket. Efter ett tag där jag kallsvettas på golvet letar jag fram spyhink för att kunna ligga i sängen som är mjukare snarare än på toalettgolvet. Som sagt jag har ingen aning om tidsuppfattningen här. Jag vet att jag fick huvudvärken runt 18. När jag kommer tillbaka lägger jag mig bara i sängen och ställer hinken bredvid. Ligger i fosterställning och mår helt enkelt fördjävligt. Efter en stund plingar det i telefonen men jag orkar inte kolla. Tänker att det mest troligt är min sambo som är på väg hem. Även om det inte skulle vara det så spelar det ingen roll. Så länge det inte är något viktigt så kan det vänta. I nuläget är det också inget som är så viktigt att jag kommer avbryta min blackout jag har skapat i lägenheten. Till slut kommer min sambo hem. Tanken var att hon skulle vara hemma runt 20. Således tror jag att klockan är ungefär det. Men hon tog tåget 21:07 från Stockholm och är alltså hemma runt 22. Det var det som plingade i telefonen. Jag har självklart inte läst det utan ligger mest stilla i mörkret och vill att smärtan ska försvinna. Lite då och då kräks jag för något ska man ju göra i väntan på smärtlindring.

Sambon kommer hem och som jag har förstått det har vi någon typ av konversation. Det hela slutar med ett samtal till 1177. Jag antar baserat på journalen att jag har besvarat frågor. Till slut bestämmer de sig för att skicka en ambulans eftersom jag inte kan garantera att jag kan ta mig in via taxi. Ambulanspersonalen kommer in i lägenheten och jag får svara på några frågor. De tar lite olika prover. Jag vet att proverna kommer vara bra. Detta är ju bara migrän. Hoppas att de kan smärtlindra mig så jag får sova. Självklart får jag följa med in till akuten, blir lagd i en korridor då jag antar att rummen är fulla. Ligger med en liten handduk och en mindre filt över ögonen hela tiden. Vill inte ha något ljus. Får sedan ett rum och ber de släcka allt när de går. Under natten blir det så en röntgen av hjärnan och då hittar de en stor hjärnblödning. Ingen migrän alltså. Klockan är nu runt 5 – 6 på morgonen och jag har inte kunnat sova något på grund av smärtan jag har. De ber mig gradera min smärta på en skala mellan 1 – 10. Där 10 är den värsta smärtan jag kan tänka mig. Jag har tyvärr under den senare åren haft en hel del smärta. För två år sen är det sämsta jag har mått tidigare. Då hade jag blodförgiftning, MRSA och en stor böld i magen. Det var en 8. Detta är också en åtta. Ibland en nia. För jag inte kan sova eller få en riktig paus och alla ljud och ljus bara skär in i huvudet. Det är riktigt hemskt.

Efter att det är konstaterat att det är hjärnblödning läggs jag in hos neurokirurgen på ett så kallat övervak. Det betyder att jag en gång i timmen får ett gäng frågor. Det handlar om i vilken stad jag är, vilken månad det är, vilken avdelning jag ligger på bl a. Detta görs alltså varje timme. Så det blir ingen sömn att tala om. Det hjälper inte att jag fortfarande är extremt ljuskänslig. Merparten av dagarna går ut på att jag ligger med en dubbelvikt handduk framför ögonen och längtar tills kvällen/natten när det släcks i taket. Är även satt på fasta. Dagen efter jag kommit till neurologiska avdelningen och deras övervak så får jag åka på magnetkameraundresökning de ska se vad som faktiskt finns i huvudet och vad som kan ha orsakat hjärnblödningen.

Timmar efter kommer neurokirurgen och berättar vad de hittat: Två tumörer. En längst fram i huvudet som är lite större ungefär 3x4 cm stor. Samt en som är mindre längre bak i huvudet. Samt att det finns något i mitten av huvudet, men det behöver inte vara en tumör. Det mest troliga är att melanomet har spridit sig. Operationen ska ske på måndagen. Under tiden får jag mediciner som ska minska svullnaden i huvudet och förhoppningsvis göra så jag orkar ha ögonen öppna under dagtid. På lördagen flyttas jag senare till vanlig avdelning och behöver inte väckas en gång i timmen. Med det sagt så är de inne och kollar så att jag är vid liv då och då. Allt blir sakta men säkert bättre och jag orkar ha tänt i rummet, inte operationsljuset utan runt 25 – 30 procent. Så jag kan äta lite men kommer inte upp i några dagsransoner. Jag är fortfarande utmärglad och har svårt med balansen så när det ska duschas inför OP så blir det på en duschbrits som säkert är supersafe. Men den känns väldigt ranglig. Ren blir jag och natten innan OP sover jag ungefär lika dåligt som jag gjort när de väckt mig en gång i timmen. Tidigt på morgonen är det återigen dags för duschbrits. Det går bra även denna gång och jag blir väl hyfsat ren.

Sen bär det av till det nybyggda huset och den största operationssalen på Akademiska. Det är magnetkameraundersökning under själva operationen (som jag fattat det) och ganska mycket personal. Jag somnar gott på det som erbjuds. Det vill säga Propofol och Fentanyl. Hela proceduren tar 6,5 timmar.