henkescancer.blogg.se

Natten på akuten går vidare, jag kissar fortfarande vad jag tror är blod. Jag börjar kräkas och alla på akuten utgår ifrån att jag har Covid eftersom alla symptom är samma. Det är gasmask på alla jag träffar och det går ganska fort när de väl är inne på rummet. Jag kräks även under natten och det finns inte på kartan att jag kommer bli hemskickad. Som om detta inte var nog har jag ont på vänster sida av magen. I tarmregionen. Sen får vi inte glömma att jag fortfarande bär på MRSA sedan jag låg inne på sjukhuset i december. Det är en bakterie som är resistent mot de vanliga antibiotikerna (det är nog inte hur man böjer antibiotika, men vi låtsas som det).

När det börjar närma sig morgonen så ska jag flyttas från akuten till en annan avdelning. Tempen vid 06:30 är fortfarande över 40 grader vilket gör det svårt att diagnostisera vilka värden som är höga pga febern och vilka som är höga av andra anledningar.

Jag flyttas till en Covid-avdelning. Där ligger bara patienter som är dokumenterat smittade eller där det finns en misstanke om Covid. Det är en obehaglig avdelning på så vis att den känns helt öde. Det är knäpptyst i korridoren. Det känns som ett tv-spel, där det har varit en zombie-apokalyps. Personalen går ständigt runt i gasmasker, det är knäpptyst och lysrörsljuset gör det bara obehagligare. Jag tilldelas ett rum i slutet av korridoren. Första sköterskan som kommer in utbrister: ”Jesus”. För att vara tyst en stund och sen säga ”Du ser ut som Jesus. Alltså verkligen som Jesus. Hade jag varit väldigt troende så hade jag kunnat tro att han hade kommit tillbaka.” Även det stämmer lite in på någon typ av apokalyps.

De har inga mediciner på avdelningen och jag får be Märta komma förbi med mina mediciner så jag kan äta bl a. Hon får självklart inte komma in på avdelningen utan de löser det genom att Märta får lämna en påse som de tar in. Ingen risk för kontaminering av något. Läkarnas teori är vid det här laget att jag lider av urinvägsinfektion, abcess i magen och potentiell lunginflammation. Förutom risken för att det kan vara Covid även om de inte tror att det är det.

Jag blir behandlad med febernedsättande och på förmiddagen är tempen nere på den nivån att jag har relativt lätt att kommunicera med sköterskorna. Jag har ingen risk för trycksår och inte heller en förhöjd fallrisk. Men risk för undernärdhet. På eftermiddag kommer det väntade beskedet. Ingen Covid. Även urinprovet kommer tillbaka. Blodet i urinet var aldrig blod. Utan ett av tecken på att jag var rejält uttorkad. Den stora anledning är troligen att jag svettats så stora mängder senaste dagarna och inte fyllt på som jag borde gjort.

Blir flyttad till det nya huset igen och till onkologen. Har fortsatt problem att få i mig mat, halsen är svullen och har svårt att både äta mat och svälja tabletter. Jag sätts på fasta då magsmärtorna på vänstersida efter en röntgen visar att jag har en irriterad tjocktarm och möjligen en väggfötjockning gällande samma tarm. Det känns som att det är på väg att vända under kvällen, men på natten kommer allt tillbaka. Främst hög feber och de har fortsatt problem att få ner febern. Jag frossar och svettas kopiöst. Trots antibiotika och paracetamol. Det sätts in syrgas som kan kopplas bort några timmar senare.

Under dagen sjunker febern och det börjar sakta bli bättre. Läkare och sköterskor börjar bli hoppfulla. Då kommer den tillbaka, feber går spikrakt uppåt. De pumpar i mig så mycket paracetamol de kan, trots det är febern här för att stanna. Syrgas kopplas på igen.

Efter tre dagar inlagd så vaknar jag utan feber den fjärde dagen. Jag mår så bra att jag på eget initiativ tar av mig syrgasen. Kanske inte helt enligt ”the book” men det fungerade. Under natten kommer febern tillbaka. Nästan 39 graders feber, och frossa samt muskelvärken är tillbaka. Jag får på kvällen börja äta igen. Det slutar med kramper och diarré.

Det mest flyter på ungefär som tidigare, men på valborg så börjar det bli riktigt bra. Med tanke påhur det var innan. Men jag äter bättre nästan 75 % av måltiderna och dricker tydligen bra enligt journalen. Oklart om det är mängden eller tillvägagångssättet som får beröm. Jag väljer att tolka det som båda. Jag har varit feberfri i över ett dygn och fixar jag att vara feberfri under 1a maj får jag åka hem. Så blir det också. På kvällen den första maj är jag åter hemma efter en vecka på akademiska. Med recept för den oklara infektionen jag har haft. Förhoppning om att sätta in cancermedicinen några dagar senare.

Till medicinen sätts det in kortison och Alvedon. Fulldos Alvedon dvs 2x4 per dygn. Alarm på mobilen som ringer var sjätte timme för att inte missa något piller och riskera att bli inlagd igen. Till de läggs fyra mg kortison. 2 mg klockan 06:30 och 2 mg kl 18:30. Samtidigt som alvedonen. Någon vecka senare sänker vi dosen kortison. Sänkningen medför att smärtan i buken kommer tillbaka.

Buksmärtorna blir värre och i början av juni kontaktar jag onkologen om smärtorna. Inget som förklarar smärtorna som feber eller blödningar. Detta alltså trots maxdos Alvedon. Medicinen pausas återigen, då den kan vara orsak till smärtorna.

Buksmärtorna var här för att stanna.