henkescancer.blogg.se

Början av juni pausar vi återigen medicinerna. Jag får oxynorm utskrivet. 28 tabletter som jag ska ta när det gör riktigt ont. Behöver jag ta fler än två på ett dygn ska jag kontakta onkologen. Inte ens en vecka senare hör jag av mig igen. Jag har fortsatt ont och det här med att bara döva smärtan med smärtstillande räcker inte. Jag vill veta varför jag mår som jag mår. Någon vecka senare, samma vecka som midsommar. Ringer jag igen. Jag har fortsatt väldigt ont och det blir värre om jag är aktiv och rör på mig. Detta leder till att jag blir sängliggande. Under den här perioden har jag också trappat ut kortisonet. Jag äter vid midsommar ingen medicin, mer än smärtstillande. För att placerar er läsare i var vi är tidsmässigt är detta midsommarveckan 2020.

Min ena onkolog är väldigt tillmötesgående. Eftersom jag har förkylningssymptom så kan jag inte komma till ordinarie avdelning. Men den gamla avdelningen, ja hela huset står just nu tomt. Jag får komma dit och möts av två sköterskor som är klädda i full skyddsdräkt. De ser ut som två astronauter. Jag har ingen feber utan är bara lite förkyld. Det är en riktigt varm dag och i det gamla huset är inte allt igång. Alltså ingen luftkonditionering, så det är galet varmt. Tycker jag. Då har jag shorts och t-shirt. Tycker uppriktigt synd om dessa två hjältar som offrat sig för att läkarna ska ha någon slags aning om varför buksmärtorna är där. Det går bra de hittar tillräckligt med blod i min kropp för att skicka iväg. Proverna visar lite förhöjda vita blodkroppar och höga trombocyter. Precis samma som det varit sedan magoperationen ett halvår tidigare. På kvällen har jag blod i avföringen. Rädslan för att jag har drabbats av biverkningar gör att jag ringer avdelningen. Då en av biverkningarna var hål på tarmen och inre blödningar som kan leda till död. Så är det inget man bara väntar med. Jag kliver återigen på med kortison.

Får jag feber eller kraftigare blödningar ska jag höra av mig till jouren. Under helgen fortsätter jag att äta ganska hög dos kortison. Smärtan i magen avtar och jag klarar mig på bara alvedon. Är även väsentligt mycket piggare. Det bestäms att jag återigen ska börja med min cancermedicin. Får också en röntgen bokad. Har kommande dagar värk till och från, oftast hjälper det med alvedon ibland krävs det oxynorm. I början av juli har jag så genomfört röntgenundersökningen. Retningen har gått ner, men det finns en förtjocknad fortfarande. Denna bedöms vara komplikation från operationen. Har en lång diskussion med min onkolog huruvida jag ska fortsätta med cancermedicinen eller om vi ska avsluta behandlingen och hoppas att magsmärtorna hade med medicinerna att göra. Men med tanke på att jag har varit utan medicinerna i en månad utan någon större förändring kommer vi fram till att det nog är bäst att fortsätta ta dem. Då risken för att det är medicinen är mindre än risken för återfall om jag avslutar behandlingen.

Medicinerna fungerar okej, tillsammans med maxdos alvedon och en ganska liten dos kortison så klarar jag mig okej. Jag har fortsatt ont i magen. Vissa dagar har jag fruktansvärt ont och rejäla kramper. Jag och sambon åker till hennes föräldrar och försöker slappna av och bara ha det så skönt vi kan. Det går sådär för mig. Har kvällar där jag får checka ut tidigt på grund av kramper och värk. Har sedan tidigare pratat med läkare om att undvika rött kött då det är jobbigt för magen. Jag tar mig även tid att ringa till dietisten (som jobbar hos onkologen). Får en hel lista på livsmedel jag ska undvika alternativt mixa ner innan intag.

Under dessa veckor har jag även försökt röra på mig mer. Vilket inte är så svårt med tanke på att jag spenderat nio månader i sängen. Jag går 4-5km men halvvägs ungefär sätter jag mig på en bänk och vilar i 30-45 min. Det går inte särskilt fort, men det går. Blir väldigt andfådd och andas väldigt tungt. Trots det går jag nästan varje dag, jag har fått till mig att kortisonet bryter ner musklerna och försöker väl hämma det lite genom att röra på mig. Sen är det ganska skönt att helt plötsligt orka röra på sig lite. Det blir en del bad, en del promenader även när vi är hos sambons föräldrar. Vi åker bil dit, och hela resan görs med munskydd. Coolare än så blir det inte. 

Vissa dagar under sommaren så går det ganska bra. Andra dagar är katastrof. Det spenderas lite för mycket tid i fosterställning i väntan på att smärtstillande ska börja värka och för lite tid upprätt och skrattande. Men lyckas träffa en hel del av familjen på avstånd. Vi hälsar på hemma hos min bror och hans familj. Mestadels utomhus. Min syster och delar av hennes familj svänger inom och hälsar på. Även detta utomhus på avstånd. Mina föräldrar svänger även de inom på väg hem från sin semester och dricker lite kaffe. På det hela taget är sommaren relativt bra. Det kan låta sjukt att skriva det efter att jag har skrivit en hel del om alla smärtor och problem under denna tid.

Det är som Kjell Höglund sjunger. ”Man vänjer sig”.