henkescancer.blogg.se - Sista delen. Vad som var kvar.

Sista delen. Vad som var kvar.

OBS! Det här är inte Henke som uppdaterar från andra sidan. Även om jag vet att Henke skulle glatt sig åt idén om att ni trodde att det var det. På samma tema vet jag också att han gärna haft en liten bandspelare i sin kista på begravningen. Med knackljud. Och en liten röst inifrån som ropade "Hallå! Är det nån där? Det är mörkt här. Kan nån släppa ut mig?". Men för att undvika eventuella hjärtattacker tog jag det exekutiva beslutet att inte genomföra detta. Möjligen må jag brinna i helvetet för detta - eller åtminstone få mig en himmelslavett av Henrik så småningom. Det får det vara värt om vi sparat några hjärtan.

Innan Henke dog så skrev han ytterligare lite text som var menat att publiceras här. Texten är skriven, och det skulle kännas oerhört märkligt om den inte fick se dagens ljus. Såhär kommer det sista Henrik skrev. Det är skrivet ungefär två veckor före hans död - men som ni kommer att märka avhandlar den bara tiden fram till valborg. Han hade nämligen inte så bråttom att skriva mer. Vi trodde alla, eller hoppades åtminstone, att han hade mer tid. Det blev som det blev med det. Men här är hans ord.

// M

_______

Jag kommer hem från sjukhuset. Det är inte alls så städat som det var i december. Det är bokstavligt precis som vanligt. Rörigt men vårt hem. Åker taxi hem. Jag, Mamma, ”Hjulius” och ”Åke” delar. Även om det är härligt att komma hem så ligger det en blöt filt över hela lägenheten och för den delen även livet. Det är på detta sätt som det ska ta slut. Onkologerna lät väldigt bekymrade när vi satt på avdelningen. Avdelningen där persiennerna lever sitt liv, Playstationet surrar (tips!) och allt bara rasar. De var väldigt noga med att påpeka att det fanns fler alternativ om behandlingen inte fungerade. Däremot skulle cancern inte gå att stoppa. Sedan december hade jag haft över tio olika tumörer. Svårt att säga exakt hur många. Dessa kluster i ryggmärgen räknas det aldrig exakt hur många metastaser det var. Bara ordet kluster. Ett ord som fortfarande få mig att bli ledsen och nedstämd. Det behöver inte ens användas i form av sjukdom. Utan bara ordet ”kluster”. Obehagligt ord. Så odefinierbart. Så abstrakt.

Därtill har jag fått med mig ytterligare en till sjukhuskontakt. Nämligen ASH. Specialiserad hemsjukvård, främst inriktad på palliativ vård. Livets slutskede. Nu får jag besök minst en gång i veckan förutsatt att vi är hemma och inte på resande fot. Den lata delen av mig tycker att det är lite skönt. De tar nämligen blodprov och kommer med mediciner så jag slipper tänka på apotek och springa till Akademiska en gång till varje månad. De blir också en smidig kontakt när jag upplever minsta problem.

Vi kommer hem dagar innan valborg. Uppsalas första valborg sedan pandemin. Vi höll oss på den nyktrare delen. Inte så nära nationerna. Köpte churros och var med på mösspåtagningen vid Carolina Rediviva. Träffade många kompisar, sittandes i ”Åke”, min rullstol. Jag fick för övrigt beröm för hur bra jag körde rullstolen när den provades ut. Senare i den riktiga världen, upptäckte jag att alla (jag menar verkligen ALLA) trottoarer lutar mot vägen. Min hobbyanalys är att det är för att regnvatten och liknande ska rinna ut på vägen och ner i brunnarna. Det gör däremot att det är ett litet styr att rulla rullstol själv när jag inte ens är lite van. Sambon kör mig således för det mesta. För takten blir H-H-HV-H-H-HV. Alltså två tag på höger och en på båda. I efterhand kanske något besök på gymmet sedan 2017 hade varit en god idé. Lite sent påtänkt nu. Det blev hur som haver en mysig valborg i väldigt härligt väder.