henkescancer.blogg.se

Läkaren som skriver in mig berättar att det finns risk att infektionen gått djupare än huden ner mot skallbenet och då kan det bli aktuellt att ta bort en bit av skallbenet under tiden infektionen behandlas och senare ersätta det. Chansen finns att det ska räcka med antibiotika och en sårrevision. Det betyder att de skär bort sårkanter och själva infektionen för att sedan sy ihop det igen.

Jag sätts in på två olika antibiotika via dropp. Uppstartsdosen är så stark att jag får en allergisk reaktion. Övriga doser går bra under tiden jag ligger inne. Jag kom in på lördagen och redan på tisdagen ska det göras en sårrevision. Detta då röntgen som gjordes visar att infektionen inte gått djupare än huden och att jag sökt i bra tid. Det ska göras under narkos så jag fastar från midnatt på måndag. Samt att jag duschar med bakteriedödande tvål. Jag ska således väckas under morgonen för att duscha igen. Det händer inte. Det visar sig att det kommit in någon mer akut mig. Det bestäms senare att sårrevisionen ska göras med lokalbedövning och på torsdagen. Den blir av och går kanon. Jag sätts dock in på 450 mg clindamycin x3/dygn i upp till 3 månader. Skulle såret ha läkt helt innan dess så kan behandlingen avslutas.

Sen kommer intressant information att jag inte får ha besök på avdelningen pga smittorisken. Samtidigt får jag gå på permission mellan antibiotikakurerna. Så då kan jag träffa sambon nere i cafeterian, men inte på mitt rum.

När jag ändå ligger inne så passar jag på att träffa den kuratorn jag haft i nästan tre år för sista gången då hen går i pension. Även ett besök hos endokrin hinns med för att se om mina binjurar kommit i gång efter åtta månader med hydrokortison varje dag. Hint: Det hade inte hänt ett skit. Dosen med hydrokortison dubblas.

Den 25/2 får jag således gå hem, efter att ha legat nästan en vecka på sjukhus och har mått ganska bra hela tiden eftersom allt jag haft är ett litet sår i huvudet.

I början av mars hör sig min nya kurator av sig till mig och erbjuder sina tjänster. Något jag tackar ja till. Vi bokar besök redan kommande vecka.

I början av mars är jag lite sliten och sover ganska mycket. Måndagen den 14e mars sover jag först till lunch, äter frukost för att bara någon timme senare känna mig trött och går och sover igen. Vaknar efter några timmar. Tittar lite på tv och städar undan lite i köket för att senare på kvällen vara rikstrött igen. Tänker inte så mycket på det. Passar även på att höra av mig till onkologen angående en knöl jag har på vänsteraxel. Dagen efter träffar jag en onkolog som känner på knölen och kollar resten av överkroppen för att se om det finns andra misstänkta metastaser eller leverfläckar som ser konstiga ut. Det känns även på lymfkörtlarna. Samma dag har jag tid hos neurokirurgen för att ta bort stygnen. Det är bara två timmar mellan besöken så bestämmer mig för att stanna kvar på sjukhuset och äta något i stället för att gå hem mellan tiderna. Jag får kämpa för att hålla mig vaken. Bestämmer mig för att anmäla mig en halvtimme tidigt i hopp om att kirurgen ska ha en lucka för mig. Det har hen. Stygnen tas bort och kirurgen får även se knölen. Säger som alla kirurger hade sagt. ”Den är bara att skära bort, går fortare än ta en biopsi”. För det är det som är bokat nästkommande dag. En biopsi av knölen.

Under kommande dagar sover jag orimligt mycket. När jag under helgen har snittat 18h sömn/dygn och bara klarat av att vara vaken några få timmar i sträck så får jag under måndagen höra av mig till onkologen och berätta att jag sover orimligt mycket. Under måndagsdygnet sover jag 20h. Jag har även börjat få huvudvärk senaste dagarna som påminner om den typen av huvudvärk jag hade i december fast inte i närheten så intensiv. Så tisdagen den 22/3 skrivs jag in på onkologen. Jag uppskattar att huvudvärken är en femma av tio. Har även nedsatt aptit och ser ibland suddigt på vänster öga. Det beställs en röntgen av huvudet. Den görs bara någon dag senare. Den visar en ny hjärnblödning. Vilket förklarar alla mina symtom. Då beslutas att jag var tredje timme ska väckas och ställas enkla frågor samt lysa i mina ögon för att se att mina pupiller reagerar som de ska. Det misstänks att det är en ny metastas i hjärnan, något som senare ska visas sig inte stämma. Bör tilläggas att läkarna aldrig sa att det helt säkert var en ny metastas men mycket pekade på det. I stället är det den gamla metastasen som gammaknivsbehandlades och som bedöms som icke aktiv som har börjat blöda. Något de tydligen kan göra när som helst. Därför beslutas det att inte göra någon operation utan låta kroppen städa upp blödningen. Något som kan ta upp till sex månader för kroppen att göra. Jag sätts in på ännu mer kortison för att minska svullnaden i huvudet. Vilket fungerar jag mår bättre och bättre. Det trevliga med denna inläggning är att här att jag får ha besök. Så blir mycket roligare att ligga inne. Behöver inte titta lika mycket på SVT. Jag får stanna över helgen. Under söndagen när kortisondosen minskas så blir jag väldigt trött och huvudvärken börja komma tillbaka. Görs en ny röntgen, visar på ingen förändring.

På måndagen kommer så svaret från patologen efter biopsin på knölen vid vänsteraxel. Det är malignt melanom. Ännu ett återfall således. På måndagen är jag också bokad för att göra röntgenundersökningen som skulle göras i slutet på mars. En vecka efter jag blev inskriven så blir jag utskriven. Får gå hem med ytterligare några mediciner att hämta ut. Som sömntabletter och lugnande för att hantera allt kring ett nytt återfall. Två dagar senare ska massa smarta personer titta på mina röntgenbilder och diskutera mig. Vid lunchtid på torsdagen ringer min telefon. Det är min ordinarie onkolog. Förutom metastasen vid vänsteraxel hittas två till. En vid höger bröstvårta och en på ryggen på vänstersidan. Det jobbiga med beskedet är att cancern nu har letat sig över på högersida av kroppen. Samt att den rör sig nedåt i kroppen. Det skickas en remiss till ultraljud för att märka ut de två som inte syns. Det vill säga den på ryggen och den på högersida. Det ska sägas att onkologen under samtalet även berättar att nu kommer jag röntgas inom 9 – 13 veckors perioder. Samt att det finns en överhängande risk för fler återfall. Skulle det gå ett helt år utan återfall så ska det ses som ett väldigt bra år. Så det är med en tom känsla som vi lägger på luren. Jag vet inte hur jag ska reagera. Jag ringer mamma och berättar vad onkologen har sagt. Därefter väljer jag att spela Tv-spel för att inte tänka på beskedet. Sen väntar jag till min sambo kommer hem från jobbet innan jag berättar för henne vad onkologen sagt. Några timmar senare så berättar jag för resten av min familj och ytterligare släkt och vänner om vad som sagts. Jag kan inte svara på alla frågor och vet helt ärligt inte om jag tog det så bra. Känslan över att jag kan få återfall lite hela tiden är en obehaglig känsla. Kan inte riktigt beskriva den. Det är bara det att det betyder att hela mitt liv är på paus igen.

Vågar jag köpa biljetter till evenemang? Planera semester? Planera något alls?