Varbödeln i magen

Vi äter soppa till lunch. Mest eftersom det är det enda jag kan få i mig. Jag blir som vanligt mätt alldeles för tidigt. Runt sju skedar in. Lägger mig i soffan för att vila. Då börjar magen krampa. Ni vet som den kan göra när man fått i sig något dåligt. Mycket likt den gjorde på bussen i tidigare inlägg. Till slut måste jag in på toaletten. Där blir jag sittande. Svetten bara rinner. Det bildas en pöl på golvet av svett från mitt ansikte. Efter nästan en timme är jag ”klar”. Men mår fruktansvärt.

 

Lägger mig i sängen, i fosterställning. Där ligger jag, och skakar. För nu har jag börjat frossa. Så ligger i sängen under täcket och frossar. Efter en stund behöver jag besöka toaletten igen. Inte ett lika långt besök, men smärtmässigt ungefär samma. Enda skillnaden är att nu kräks jag också. Jag ligger i sängen återigen med frossa. Smärtan är enorm i magen. Jag får kramper i perioder. Relativt tätt. Jag vågar inte ta några av min smärtstillande då jag är rädd för att kräkas upp dem. Jag har så ont att jag gråter.  

 

Sambon frågar om vi ska ringa onkologjouren. Jag säger ja, och skakar fortfarande. Jag är kallsvettig och väldigt blek. Sköterskan ska prata med läkaren, som senare ringer upp. Vi ombeds ta tempen. Den är 35 grader. Vilket får ses som aningen lågt. Vi blir ombedda att omedelbart ta oss till kirurgakuten. Jag mår för dåligt för att vi ska kunna ta oss in via taxi. Vi blir då tillsagda av läkaren att ringa ambulans. De får köra in mig. De får vara min taxi.

 

Att få loss en ambulans till att köra någon kilometer för att hämta mig är krångligare än man tror. Först när man ringer 112 blir man kopplad till Uppsala enheten, för att de inte är kopplade till nationella enheten eller något sånt. Därefter får man (i det här fallet: min sambo) dra hela storyn igen. De säger att det kommer någon när de har tid. Det betyder i ambulansspråk, när vi inte har någon annan körning. Så efter en halvtimme där jag fortsatt mår katastrofalt och det faktiskt blir värre, tempen sjunker och kramperna blir längre. Så ringer sambon igen och allt upprepas. Får dra allt återigen. Gånger två. Till slut lovar de att komma inom femton minuter.

 

Sambon ber en granne åka ner och möta ambulansen eftersom vår hyresvärd inte har löst fungerande porttelefon vid tillfället. Första dörren sambon knackar på, är hemma och åker ner för att vänta. Vilket var väldigt snällt. Hur mycket vi än tackat personen så känns det för lite.

 

Nåväl ambulansen kommer. De går in i sovrummet. Just då har jag inga kramper. Så jag ligger kall i sängen. Den manliga sjukvårdaren ser att jag har Oxynorm på nattduksbordet. Första frågan är

 

När tog du oxynorm senast och hur många?

 

Jag svarar:

En vid klockan sex

Nu vid 18?

Nej, vid 06

Okej då är det nog inte det.

 

Mycket riktigt var inte Oxynorm problemet. De tar blodtryck, puls och saturation. Alla tre är bra. Känslan är någonstans att de tänker lämna. Varpå min sambo får påpeka att onkolog- och kirurgjouren har sagt att vi ska komma in. Sjukvårdarna är fortsatt tveksamma, men ger med sig. Jag lyckas gå ihopkrupen ut till hissen. Hyresvärden har i vart fall installerat en fälla-ut-sittplats i hissen, vilken jag sitter på. När vi kommer till bilen så är inget förberett för att de ska ta med mig. Jag har åkt ambulans tillräckligt många gånger att jag vet att man förbereder för sin patient. Så jag får stå ute i snön och vänta, jag kan när som helst kan få kramper.

 

Väl inne i ambulansen börjar sjukvårdaren läsa i min journal och blir som förbytt. Helt plötsligt förstår hen varför vi ringt ambulansen. Då kommer mer inåtgående frågor var det gör ont, hur ont jag har. Vi kommer in på akuten. Jag läggs över på en brits och tas emot av en sköterska. Sjukvårdaren som satt bak i ambulansen berättar min sjukdomshistoria, min närliggande sjukdomshistoria.

 

Jag rullas så småningom ut bland de andra patienterna. Får ligga i korridoren. Likt många andra. Men efter bara några minuter får vi eget rum. Det är längre mellan krampepisoderna. Antar att det har med att det är lång tid sedan min mage hade något att jobba med. Får morfin igenom min port. Mår illa. Men det hjälper marginellt. Får det en andra gång, mår fortfarande illa. De tar även en massa blodprov. Hittar inget suspekt bland blodproverna, förutom mina förhöjda blodplättar.

 

Således beställs en skiktröntgen av magen. Sköterskan som ska sätta in en venkateter, missar första sticket. Vilket är vanligt med mina vener. När hen ska sticka andra gången. Känner jag hur en omgång kramper är på gång och ber om paus från stickandet. Kramperna kommer mycket riktigt. Det gör precis som vid tidigare omgångar fruktansvärt ont. När det är över vänder jag mig emot sköterskan, hen har fuktiga ögon. Nästa gång hen försöker sätta infarten lyckas hen.

 

Läkaren kommer in och förklarar att jag kommer bli inskriven. Jag körs först till röntgen, därefter upp till en avdelning, inte rätt avdelning. Men en avdelning. Klockan är nästan två.

 

Röntgen visar en varböld i magen. Relativt stor får vi reda på. Dagen efter beställs således en ultraljudsledd dränageinläggning. Det dröjer tills onsdagen innan den ska genomföras. Under tisdagen träffar jag min kurator som självklart behöver ta sig till avdelningen jag ligger på. Jag är fastande från egentligen den där lunchen. Blir tillsagd att jag får äta efter ultraljudet är genomfört.

 

Inför ultraljudet får jag frågan om jag vill ha något lugnande. Som den ärade medborgare jag är tackar jag aldrig nej till statligt knark. Får en stesolid. Åker ner till ultraljud. Blir inkallad. Läkaren kör runt lite med sin manick på magen. Säger sen: Vänta lite jag ska hämta en kollega. Han hämtar överläkaren. Nu är det hans tur att köra runt på magen. Sen säger han:

 

Det här går inte att göra med ultraljud.

 

Så hög och utan dränage får jag åka tillbaka till avdelningen där min sambo och två av mina systrar väntar. Säger glatt. Det blev inget. Det är stesoliden som gör mig avslappnad och glad. Men äta ska jag få göra, eller försöka.

 

En halvtimme senare kommer en sjuksköterska in. Du kommer fasta från midnatt inför CT. Det vill säga att de kommer försöka sätta ett dränage med hjälp av en skiktröntgen.Samma kväll blir jag av med stygnen från halsoperationen. Är livrädd för att äta, rädd för att kramperna ska börja.

 

På torsdagen flyttas jag så till rätt avdelning. Samma avdelning som jag låg på direkt efter magoperationen. Läggs i samma rum som förra gången. Inte singelrummet. Under onsdagen har jag fått i mig cirka 100kcal. Men så på torsdagen runt lunch ska då den CT-ledda dräneringen (säger man dränering om människor?). Jag läggs på mage och får åka in och ut i maskinen. Ligger med huvudet på sidan och känner hur det gör ont i halsen, från operationsområdet. Det är en glad sköterska som frågar om det går bra lite hela tiden. Det gör det. För mig. Jag har fått ny liten stesolid och till det lite oxynorm. Jag är hög. Klart det går bra för mig. För läkaren däremot. Efter en ganska lång stund så är de klara. Utan slang. Det finns inget dränage. Försöket är misslyckat.

 

 

Rejält misslyckat. Varbölden skulle ställa till väldigt mycket.