henkescancer.blogg.se

Vill börja med att varna för starka bilder. Det kanske ser äckligare ut än det var. Klicka upp bilderna på egen risk. Den sista bilden däremot är bara att klicka upp den är inte äcklig alls. Tvärtom den är fantastisk!

 

Redan på måndagen får jag tid hos ultraljud. Läkaren har inga problem att hitta metastasen vid höger bröstvårta. Det går väldigt fort. Den är å andra sidan två centimeter stor i diameter. Märks upp med penna. Får med mig pennan hem eftersom det inte finns en bokad tid hos plastiken. Så att jag kan fylla i min kropp som numera även är en målarbok. Den på ryggen är tre millimeter i diameter. Den kan läkaren inte hitta.  

 

På torsdagen ringer neurokirurgen och eftersom såret läkt fint så avslutas antibiotikan efter sex veckor. Under fredagen ringer de från plastiken och säger att de är redo att ta bort alla tre metastaserna (vänster axel, höger bröstvårta och den på ryggen) under lördagen. Så på lördagen tar jag mig till plastiken. Det är väldigt lite folk på sjukhuset under lördagar, tips om ni inte gillar folksamlingar. Kirurgen känner runt, har inga problem att hitta de två större förändringarna. Den tredje däremot hittar han inte. Således beslutas det att vi tar vänster axel först och sen höger bröst. Det är inga problem att ta bort den på axeln, den såg ganska äcklig ut faktiskt. Ja, jag fick titta på den och ja, jag ångrar det beslutet. Han känner på metastasen vid höger bröst och jag får ganska ont. Kirurgen bedömer att jag visar på lite för mycket smärta när han trycker på metastasen. Troligen har den fått fäste i muskeln vid revbenen och då blir det riskfyllt och smärtsamt att försöka ta bort den med lokalbedövning. Därför skrivs remiss för en operation under narkos när den ska tas bort.

 

Den operationen sker på dymmelonsdagen. Själva operation går bra och metastasen kan avlägsnas utan större problem. Det ska sägas att den hade fått fäste i revbensmuskeln och att kirurgen under lördagen gjorde en perfekt bedömning. Det hade gjort svinont att ta bort den med lokalbedövning. Såret öppnades som en skära, runt halva bröstvårta och sen ett rakt snitt nedåt. Jag fick behålla bröstvårtan; på kroppen. Därefter får jag reda på att jag inte får sträcka högerarm hastigt uppåt eller liknande. Samt inte lyfta ned tyngre saker över axlarna. Såret kommer vara ömt en längre tid och jag kan få ganska ont. Får med mig några starka tabletter hem att ta om det skulle behövas. Det behövs första natten, jag sover väldigt dåligt och vaknar lite hela tiden. Mest för att jag har ont i vänsteraxel efter den operationen, samtidigt har jag ont på högersidan sedan den nya operationen. Så kan inte ligga på något håll. Varken rygg, sida eller mage. Då är det bara stående på huvud eller på fötterna kvar. Något jag inte kunde före operationerna, så då är svårt att sova. Går åt någon stark tablett bara för att kunna sova. När jag vaknar på torsdagen behöver jag också ta en stark tablett för att komma upp ur sängen och vara vaken och normal. Har inte alls särskilt ont när den starka tabletten slutat värka. Jag klarar mig med Alvedon.

 

 

 

Det ska tilläggas att jag sedan jag blev utskriven efter hjärnblödningen upplever väldigt mycket trötthet fortsatt. Jag blir väldigt trött av att göra saker och fysisk aktivitet är enormt ansträngande. Huvudet vill stänga ner och bara ett besök på Willys där M dessutom bär hem nästan alla varor själv tenderar att betyda sängliggande en stund. Jag är mest med för motionen. Och sällskapet, kanske. Spelar jag för mycket Tv-spel eller fokuserar för mycket på en skärm så stänger hjärnan bara av. Den klarar inte av att ta in information. Det blir extra tydligt när jag skulle laga mat och har svårt att koka glasnudlar. Det är alltså fem steg. Koka upp vatten, lägg i nudlar, ta undan från plattan, låt stå i 3 min, häll av. Jag får läsa om och om igen hur man ska göra. En maträtt som vanligtvis tar mig 40 min att göra tar nästan 100 min för att jag inte kan multi-taska alls. Jag klarar inte av att koka nudlar och panera fisk samtidigt. Så jag står och tittar på kastrullen med nudlar i tre minuter. Gör inget annat. Då har jag ändå satt timer som skulle pipa efter tre minuter, men det spelar ingen roll. Till slut tar M över och jag lägger mig i sängen och vilar. Det blir sakta bättre och jag planerar in skärmfria pauser. Samtidigt så är det en väldig svår sak att anpassa sig till. Huvudet bara ger upp ibland och det kommer ibland oväntat. Så jag börjar med att baka lite ibland för att göra något annat. Det är gott och så. Samtidigt när jag äter massa kortison så är jag sugen på sötsaker hela tiden. Inte optimalt viktmässigt när jag dessutom inte orkar gå särskilt långt. Då blir man som en av mina kolakakor blev, tjock men god!

 

Påsken firas med besök av lillasyster på långfredagen och umgänge hos fina kompisar på påskafton. Där det bjuds på väldigt fin mat och god dryck. Jag ligger mest i soffan framför sport, som vilken lördag som helst. Det blir så när man har en hjärnblödning samt är nyopererad i bröstet. Då kommer man undan att slita i köket. Det bör tilläggas att det gjordes en potatissallad (som jag var noll involverad i) som var fantastisk. Hatten av till den som gjorde det. Hoppas hen läser detta. Det är runt påsken som jag börjar få en domnade känsla i baksida lår på vänster ben. Det är ett litet område på runt 10x5cm. Det stör mig inte ett dugg, och tänker att det nog inte är något att lägga stort fokus på. Någon dag senare inbillar jag mig att jag fått tillbaka känseln. Troligen har jag inte det, men jag vill tro det. Påskdagen ser jag, M och en kompis hur Helsingborg förlorar mot Sirius på Studenternas. Trots fint väder så var det väldigt tomt på läktarna.

 

 

 

 

Ytterligare några dagar senare kommer min ena syster med familj på besök. Vi lagar tacos. Egentligen är det syster med familj som lagar, jag bistår med skålar och att sitta på pall i köket där jag provsmakar ditten och datten. Det blir en supermysig kväll, även om det är märkligt att mitt ena syskonbarn äter vanligt vitt bröd men inte tortillabröd. Nåja. På lördagen vaknar jag med lite mer känselbortfall i vänstra benet. Nu går det upp mot skinkan och på kvällen har jag svårt att röra mig. Märker också att det vandrar åt höger, för hela vänstra skinkan är nästan bortdomnad. Då inser jag att det behövs ringas ett samtal till onkologjouren. För det sista de sa när jag blev utskriven senast att om jag får känselbortfall så ska jag ringa omgående. Det betyder att jag borde ringt i påsk, men då hade jag massa roliga saker planerade. Onkologen tycker jag ska komma in till Akademiska, tyvärr har de ingen plats på onkologen utan jag kommer behöva söka vård via akuten. Jag tar taxi dit …