henkescancer.blogg.se

Så nu har jag äntligen fått komma hem. Efter 45 av de 62 senaste dagarna på sjukhus. Då räknar jag inte in permissionen. En konstig känsla att komma hem till sitt eget hem med vetskapen om att jag kommer få sova i min egna säng kommande veckor. Dessutom att Liemannen som knackade på, aldrig släpptes in. Visst vi öppnade dörren, men det stannade där och han fick vända hem utan mig. Klart det var fortfarande cancer i halsen i parotisområdet. Spottkörtlarna. De togs bort. Kan fortfarande spotta och salivproduktionen har inte gått ner. Inte vad jag märkt i alla fall. 

Vad som sker i nästa steg kommer vi få reda på när vi ska träffa onkologen om någon vecka. Innan dess skrivs jag hem med en läkemedelslista som bland annat innehåller:

Oxycontin (targiniq) 20 mg/dygn

Oxynorm vid behov. 

Jag äter 3-5 oxynorm per dygn. De är på 5 mg/styck. Totalt får jag alltså i mig 35-45 mg/dygn av det verksamma ämnet. Detta ämne görs det dokumentärer om idag. Finns bland annat en på Netflix om hur ungdomar knarkar ihjäl sig på det, detta eftersom avtändning är brutal. 

Dagarna går egentligen ut på att jag ligger i sängen, ser någon dokumentär på SVT. Inte i ett svep. Men upphackat. För finns inte ork att se en dokumentär i en sittning. Bredvid ligger oftast katten. 

Vi träffar onkologen. Hen som var så disträ sist, som var väldigt kall när vi fick det tunga beskedet. Hen är idag betydligt gladare. Troligen stålsatte hen sig inför förra mötet. Även om hens jobb i mångt och mycket handlar om mer dåliga än bra besked så antar jag att melanomläkarna sällan behöver lämna den typen av besked till personer under 50 år. 

Hur sjukt det än låter, så tror jag inte att jag fattat än idag hur illa det där beskedet på hösten var. Visst jag förstod att det var dåligt. Att det var nästintill säker död. Relativt snabbt. Men emotionellt tror jag inte att det gick in. För visst jag var lättad över att det inte var cancer i magen. Men alla andra runt omkring var så mycket gladare än vad jag förmådde mig vara. Cancern i halsen var jag säker på. Snopet att det var i två av körtlarna och inte bara i den jag hade känt. 

Det diskuteras behandlingar. De är nästintill säkra på att det handlar om otur i genlotteriet. Således är förslaget en tablettbehandling som ska hämma utvecklingen av cancerceller. Samt en tablett som ska döda de cellerna som ändå bestämmer sig för att vara cancerceller. Så jag ska ta två olika sorters mediciner. Merparten av information handlar om feber. Det är en vanlig biverkning med hög feber. 40 grader och över är inte helt obekant. Då ska det sökas läkarvård. Akut. Jag ombeds också läsa bipacksedeln för att vara uppmärksam på andra biverkningar. Jag får också med mig en pamflett hem. Det är nog främst sjukvården och turistindustrin som håller pamflett-Sverige flytande. Pamfletten ger inte någon ny information jämfört med läkaren. Tablettintaget ska föregås med två timmars fasta och följas med en timme fasta efter. Totalt sex timmars fasta per dygn. Men behandling skjuts framåt. Min kropp är för illa däran i nuläget. Vi sätter ett datum en månad längre fram. 

Ytterligare en vecka senare. Återbesök hos kirurgen. Träffar läkaren som jag inte gillar. Hen är tveksam till att skriva ut mer smärtstillande. Gör det motvilligt och bestämmer en uttrappning. Går det inte ska jag höra av mig till primärvården. Inte till kirurgen. Trots att de har hela sjukdomshistorien. Jag går ner till 10 mg/dygn av den långverkande tabletten. En vecka senare ska det sänkas till 5 mg/dygn. Tas på kvällen.

Träffar också dietisten. Här når jag botten viktmässigt. 69kg. 4 kg mindre än när jag skrevs ut. 12 kg mindre än första ingreppet. 

I slutet av januari rings jag upp av överläkaren som ska kolla mitt mående. Vid den här tidpunkten har slutat med de snabbverkande tabletterna. Jag räknas vara långt till vara fullt återhämtad.  Recept på min tablettbehandling utfärdas och jag får några veckor på mig att hämta ut dem. Det är inget apoteken som lagerhåller dessa tabletter. Det är för dyrt.

I början av februari kliver jag således av oxycontin som bestämt. Dagen efter kommer svärföräldrarna på besök. Jag är trött. Sliten. Jag försöker vara en god värd. Det funkar inte. Lägger mig i sängen. Mår piss. Framförallt har jag en fruktansvärd ångest. Har ingen lust till något, vill sjunka in i sängen. Bli ett med den. Sena eftermiddagen kantas av att jag börjar kallsvettas. Främst om fötterna. Sen kommer hemlängtan. Jag ligger i min säng och har en fruktansvärd hemlängtan. Fast jag är på det enda stället jag vill vara så vill jag därifrån, vill till exakt samma ställe fast med en helt annan känsla. Det kryper i hela kroppen. Jag sover inte den natten. Det går inte. Skriver i panik till en person som jag vet varit beroende av oxycontin och frågar vad jag ska göra. Vid 08 när kirurgen öppnat ringer jag. Säger rakt ut att om de inte gör något kommer jag ta av de tabletterna jag har kvar. Inte alla såklart. Men en. Sköterskan lovar att höra med läkaren och höra av sig inom kort. 

Det tar någon halvtimme innan sköterskan ringer tillbaka. Troligen har jag klivit av för fort. Att vi trappat ner för hastigt. Jag får mer oxycontin utskrivet och ska äta 5mg/dygn i ytterligare en vecka. Har jag mer problem då ska jag inte ringa till kirurgen utan till primärvården. Jag ringer direkt till min vårdcentral. Detta är en onsdag. Jag säger rakt ut att jag tror jag är beroende av oxycontin och att jag behöver hjälp att hantera det. Förklarar att jag bara fått det via vården. Jag bokas in på läkarbesök nästkommande måndag.

Onsdag. Dagen efter den ångestladdade dagen. Då känner jag en svullnad på halsen. Den ömmar. Positivt. Men med min historik så måste jag ringa till onkologen. Får träffa en underbar läkare. Hen är positiv och lätt att ha göra med. Lyhörd. Jag har ont i magen. Mer än tidigare. Kan bero på att jag gått ner i smärtstillande. Men det ska kollas. Får gå hem. Ska tillbaka nästa dag för undersökning av magen. Abscessen tömdes aldrig helt. Men den minskar i storlek. Den är mindre än när jag skrevs ut en månad tidigare.

Måndagen kommer. Blir uppringd av min onkolog. De ska punktera körteln på halsen och undersöka den. Men också dagen jag har min läkartid på vårdcentralen. Jag träffar min läkare. Väldigt lyhörd läkare. I efterhand är det en av de bättre läkare jag haft att göra med under hela min livstid. Jag får även tabletter utskrivna som ska dämpa ångesten. Kan även tas sent på kvällen då många blir trötta av dem. Uppföljning sker senare samma vecka. 

Körteln punkteras. Ingen cancer.