henkescancer.blogg.se

Blodprovet som jag lämnar i slutet av november som får min onkolog att ringa visar på förhöjda kaliumvärden. Det som också kallas ”hypokalemi”. Det brukar betyda att man är illamående, trött och att hjärtat kan slå oregelbundet. Detta kan vara orsakat av mina läkemedel. Speciellt min cancermedicin har detta som en biverkning. Onkologerna (det är två som jag träffat regelbundet) är således oroliga att jag ska få problem med njurarna. Det kan också orsaka problem med binjurarna. Jag förnekar bestämt att jag har haft kraftiga diarréer eller kräkningar. Det bestäms att jag ska lämna ett nytt blodprov redan nästa dag.

Nästkommande dag har jag också tid hos min kurator. Vi pratar som vanligt om ditten och datten. Därefter lämnar jag mitt blodprov. Denna gång är det inte förhöjda kaliumvärden.

Några dagar senare har jag svårt att ta mig ur sängen. Jag är obehagligt trött, har svårt att minnas enkla saker och tappar ord när jag pratar. Detta går såklart utöver mitt skolarbete och jag har svårt att komma ihåg saker. Vilket leder till att självkänslan får sig en rejäl törn. Blir nedstämd eftersom jag inte orkar något och går in i mig själv på ett osunt sätt. Jag ringer till kuratorn och vi pratar lite. Det mynnar ut i att jag kontaktar studievägledaren för kursen jag läser om jag kan pausa den på något sätt. Det visar sig att enda alternativet är att sjukskriva mig på 100 procent. Problemet med det är att jag inte kan jobba med hockeyn under den tiden. Jag bestämmer mig för att pressa mig igenom studierna och hoppas att jag ska kunna klara de sista kurserna. Det gör jag inte, när tentorna kommer har jag ännu större problem att minnas vad det är jag har läst. Det slutar med att jag inte klarar de sista delkurserna. Självkänslan får ännu en törn, eftersom jag inte vet varför jag har så stora kognitiva problem.

Innan jul kommer också beskedet från gastro-enheten att de inte kommer utreda mina magsmärtor. Mina post-operativa problem samt min medicin ses som förklaringen till smärtorna och att de borde släppa när jag ätit klart medicinen. Där konstateras det att jag har kronisk pankreatit baserat på bilderna och informationen i journalen. Vilket jag redan visste om. Det konstateras också att det inte beror på häftig alkoholkonsumtion utan av min behandling. Vilket är skönt med tanke på att det krävs tiotals år med kraftig alkoholism för att ens få kronisk pankreatit, enligt samma läkare.

Samma dag har jag också besök hos min kurator. Där säger jag att jag har stora problem med orken. Har svårt att ta mig någonstans rent fysiskt. Orkar precis ta mig de 900 meter jag har till sjukhuset. Men är rejält påverkad av motionen. Orkelöshet, minnet och det faktum att jag har svårtatt hålla koncentrationen uppe nämner jag som de största problemen.

Julen firas hos svärföräldrarna som ställer upp och hämtar oss i Uppsala. Även om det är slitigt och att jag sover mycket så är det trevligt. Jag minns inte så mycket av själva julen. Hoppas att jag var trevlig. Minns faktiskt väldigt lite från den här perioden.

I början av januari gör jag så min senaste scan. Den kommer tillbaka blank och är således den andra av fyra. Det är upptag i vänster armhåla, men det är inte lymfkörteln utan i huden. Det visar sig vara en rejäl finne. För sådana har jag fått en hel del under slutet av tiden med behandlingen. Vilket är en biverkning. Det kommer som alltid ett besök hos onkologen efter en PET-scan. Där tar jag upp mina kognitiva problem och min trötthet. Jag får som vanligt frågan om jag vill pausa eller till och med avsluta behandlingen i förtid. Men med tanke på att det är sex veckor kvar så är det lika bra att löpa linan ut. Vi bestämmer också hur mitt kortison ska trappas ut. Mina kognitiva problem gör också att jag bestämmer mig för att inte plugga vidare under vårterminen. Onkologen skriver sjukskrivning på tre månader på 75 procent. Så att jag kan fortsätta med hockey-jobbet. Således blir det ny ansökan till Försäkringskassan. Trots att jag har studerat 100 procent i sex månader och jobbat under samma tid så får jag noll (0) kronor. Då studier inte räknas som SGI-grundande. Däremot skulle jag få 25 procent av lägsta summan om jag sjukskrev mig heltid. Men det är klart mindre än jag tjänar och framför allt är det inget jag vill då jag absolut är kapabel att jobba upp till tio timmar i veckan. Detta leder till att jag måste skriva in mig hos arbetsförmedlingen. Vilket jag gör. Bokar även in ett uppstartsmöte. Väl i mötet så suckar personen på arbetsförmedlingen över att ännu en person blivit nekade pengar av Försäkringskassan och måste skriva in sig hos dem. Trots att jag är långt ifrån arbetsför på de övriga 75 procenten. Det är tydligen ganska vanligt att personer som inte är arbetsföra måste skriva in sig hos arbetsförmedlingen.

Printscreen från videon, notera den stadiga buken. Mer om den kommer i nästa inlägg. 

Men så den sista februari tar jag min sista dos cancermedicin. För denna gång åtminstone. Nu är det slut på att fasta två timmar före tabletterna och en timme efter. Jag spelar in en video när jag tar de sista pillerna som publicerades både på Facebook och Twitter. Har man inte sett den och inte orkar leta så lägger jag en länk här. https://twitter.com/befriamig/status/1366073309641728003?s=20