henkescancer.blogg.se

Nu blev det långt mellan blogginläggen trots allt. Det var inte tanken denna gång. Jag fick mycket respons på förra inlägget att det blev nästan lite övermodigt att skriva så tätt inpå. Jag kan nog ana hur Jakob Hellman kände när hans platta ”… och det stora havet” fick så bra kritik. Det blir svårt att följa upp. Men nu har Hellman gjort comeback, så då får väl jag göra detsamma.

Har också kollat mer noga i journalen. Insett att tidsperspektivet i förra inlägget inte stämde. Jag började med medicinen en vecka innan beskedet från Försäkringskassan. Så vid beskedet har jag ätit medicinen i nästan en vecka.

Efter det där samtalet med min husläkare, där hon uppmanar mig att gå till psykakuten. Så tar jag mig ur sängen. Jag har en tid hos infektionskliniken, för att få påfyllning av vaccinen jag fick efter de tog bort mjälten. Cyklar dit efter jag ätit frukost. Tanken är tre snabba sprutor, sen till psykakuten, hem för mat och senare till Östgöta nation för lite standup.

Min tid hos infektionsklinik är klockan 13:00. Alla rum är upptagna så jag och sköterskan får glatt bege oss till ett förråd. Där finns en stol så inga problem. Första sprutan går bra. Andra sprutan går också bra. Tills sköterskan säger ”du ser lite blek ut”. Varpå jag svarar ”Ja, jag svimmar nog snart”. Sköterskan vill inte trycka på något paniklarm utan ropar på ytterligare sköterska från dörren. Då slocknar jag. Vaknar över att det är väldigt mycket folk i det där lilla förrådet. Två personer håller mina fötter i högläge. Det blir ingen tredje spruta där och då. Istället letas det upp en säng och jag får glatt ligga och vila i korridoren. Efter ungefär två timmar börjar jag bli så klar att jag hör av mig till Märta, med följande: ”Jag svimmade efter ena sprutan.”

Men en renklämma och lite röd saft får jag till slut lämna. Ett vaccin kort dock. Men det ska bokas in en ny tid.

Jag går direkt till psykakuten. Ni som vet hur det ser ut i Uppsala. Infektionskliniken och Psykakuten ligger ett femtiotal meter ifrån varandra. Jag får komma in och informerar om att det finns en remiss från husläkare. Okej säger dem, det kommer strax någon du kan gå ut och sätta dig så länge.

Ute i väntrummet är det ytterligare två personer. De verkar vana vid att vara där och jag får en uppfattning om att det inte är första gången de är där.

Det kommer en skötare och ropar upp mitt namn. Jag kliver in i slussen mellan väntrum och själva psyket. Där får man låsa in allt. Ytterkläder, nycklar och mobil. Sen följer jag efter skötaren in i ett samtalsrum. Väl inne läser han remissen och ställer frågor. Han är inte förvånad över att jag har destruktiva tankar. Min kropp har varit med om mycket och då blir det lätt destruktivt. Jag berättar att det är jobbigt som ung person att vara helt utlämnad till nära och kära. Att behöva hjälp med allt. Att jag har svårt att finna ro och somna. Berättar om att jag har haft suicidala tankar, men att de kommer och går. Jag lovar också att inte försöka ta livet av mig närmsta veckan.

Skötaren säger att hen ska prata med läkare och att jag kan vänta i väntrummet så länge. Då kliver man in i slussen och hämtar ut alla sina prylar igen. Sätter mig i väntrummet.

Läkaren kommer och ropar in mig. En läkarstudent är med läkaren, och jag får frågan om det är okej att hen är med. Vilket det är. Ska de lära sig så får de väl lyssna på deppiga 30-åringar också. In i slussen. Låsa in allt igen.

Där får jag berätta allt jag berättat för skötaren, men med fler frågor. Jag berättar att det är tungt just då. Att livet pausas och att vara så beroende av alla runt omkring. Alla mediciner och tankar får det att snurra. Jag behöver avboka mycket aktiviteter och orkar inte boka in nya för att det är så tungt att avboka något som jag sett fram emot. Således säger jag nej till allt. Trots att när dagen kommer så hade det funnits ork till att göra något.

Berättar att jag inte räknar med ett fullångt liv. Att sjukdomen kommer ta mig före ålderdomen gör det. Tar också upp att mitt liv nu upplevs som en ständig planering av min begravning. Allt jag hör och ser, processas främst i form av. Kan detta funka på en begravning?

Jag svarar även på frågan om jag inser att mina nära skulle bli ledsna om jag avslutade allt, och den insikten har jag. Får även frågor om hur mina tankar har gått kring ett eventuellt försök. Jag berättar att första tanken var tabletter, men att jag behöver svälja så inåt helvetes många alvedon att det är större risk att jag spyr på grund av allt vatten jag behöver dricka.

Faktumet att jag haft svårt att sluta med opioderna som skrevs ut efter sjukdomsvistelsen senast, och att jag springer runt med MRSA efter senaste inläggningen är väl inte heller på plussidan.

Får snällt bekräfta att jag varken röker eller snusar. Och att jag varit nykter sen i september. Jag bedöms har ett välvårdat yttre. Tänka sig. Måste ha duschat den veckan. På hela taget bedöms jag som relativt frisk. Det kommer inte bli någon uppföljning från psykakuten och de lägger inte in mig, men skriver ut ångestdämpande som inte är beroendeframkallande.

Klockan hinner bli en hel del. Men runt 19 är jag så på väg hem för att äta lite snabbt innan jag tar mig till Östgöta Nation för att köra standup, som ska starta kl19:30. Väl där är jag en av de sista komikerna som dyker upp. Ska köra som nummer två. Giget går riktigt bra, folk skrattar på rätt ställen, och det känns bra. Svårt att tro att jag fyra timmar tidigare låg avsvimmad i ett förråd på Akademiska sjukhuset. Kvällen känns bra. En person kommer fram och berömmer mig för mina få minuter innan jag och M ska cykla hem.

Vi kommer hem och pratar lite om dagen i stort. Jag känner mig lite sliten. Nästan lite febrig. Vi tar tempen. Över 40 grader. Ringer till onkologjouren. De säger till oss att åka in akut. Så det gör vi.

Blir inlagd igen. För att ni ska ha koll på när vi är i tid så är detta natten mellan den 26:e och 27:e februari. Precis innan covid-19 ska explodera i Sverige och i Uppsala.