henkescancer.blogg.se

Det har nästan gått två månader sedan senaste inlägget. Det var inte alls tanken. Men detta inlägg har varit svårt att sätta ord på. Jag har börjat inlägget flera gånger, men inte blivit riktigt nöjd. Det är känsligt och stundtals lite svårt att skriva om. Det kommer handla om en mörk natt i februari. En vaken natt. Det är sen tidigare bestämt att jag ska börja behandling i tablettform. Jag läser bipacksedeln. Som man ska. Biverkningarna som jag pratat om med läkaren sedan innan är främst feber. Samt att de kommer kolla mitt EKG, då det kan bli problem med hjärtat.

Andra problem jag kan få i form av biverkningar:

Detta är bara de biverkningarna som sätter sig i huvudet. Finns många fler. Jag kan få hål i magsäcken. Tappa hår, inte allt men lite här och där. Mina njurar kan ge upp. Jag kan få massa olika sorters inflammationer i lungorna. Kan få hudutslag med blåsor. Sexigt det låter. Kan få inflammationer nästan överallt. Kan vara därför feber är så vanligt och viktigt att söka akut om jag får.

Men de tre sakerna som verkligen sätter sig i huvudet, och som verkligen gör mig uppriktigt rädd. Livrädd. Det är att jag kan bli blind. Att jag kan utveckla ännu mer cancer. Genom att äta tabletter emot cancer. Framförallt skrämmer ”permanent minskad fertilitet”. Nu har jag länge sagt att jag inte vill ha barn. Men det är en helt annan sak när jag själv kan ta det beslutet. En helt annan sak om cancern och dess mediciner ska ta det beslutet åt mig. Jag kan inte svara på exakt varför jag tar det så hårt. Självklart är en annan biverkning minskad sexlust. Så inte nog med att jag inte ska kunna få barn, jag ska inte heller vilja göra dem.

Risken att bli blind är en på miljonen. Att få kronisk pankreatit av immunterapi var ungefär en på hundratusen. Trots de höga oddsen lyckades jag med det. Det är just det som gör det jobbigt. Jag har fått biverkningar som nästan ingen får, speciellt inte när man är ung och frisk i övrigt. Det gör att hjärnan spinner på högvarv. Alla biverkningar, oavsett odds. Känns mer troliga att drabba just mig. Jag vet ju att det inte funkar så. Jag skulle säga att när det kommer till odds kan jag mer än gemene cancerpatient. Trots det låser sig hjärnan på allt det här hemska som kan hända mig. Det blir en spiral av negativa tankar, huruvida det ens är värt att äta medicinen, att låta cancer vara. Låta den ta över min kropp när helst den vill. Ge upp. En befriande tanke. Låta tiden ha sin gång.

Jag har ett oläst brev i Kivra-appen. Försäkringskassan har skickat ett brev. Jag öppnar. Läser. Din SGI är beräknad till 0 kr. Jag kommer alltså få 0 kr av Försäkringskassan. Direkt går tankarna:

Varför då?

Är jag inte berättigad en enda krona när jag är sjuk?

Är det inte när man är sjuk som vårt samhälle ska hjälpa en ekonomiskt?

Jag har problem att ta mig längre än toaletten, är tanken att jag ska kunna jobba?

Självklart orkar jag inte läsa hela brevet, det enda som snurrar i huvudet är 0 kr in, för vad som känns som för evigt. För vad händer om jag aldrig blir frisk. Om jag kommer behöva vara sjuk resten av livet. Hur långt det nu blir. Är det bara något år så kan det nog gå. Är det 15-20 år så är 0 kr i årsinkomst väldigt lågt. Typ. Ingenting.

Problemet med att jag läser det denna natt är att jag redan är i mörka tankar, och de blir inte ljusare över beskedet. Jag som jobbat mellan det att jag var 15 tills jag var 29 år. Som har ett uppehåll på sju månader från det att jag slutade mitt förra jobb tills jag fick diagnosen. Hur kan jag som ändå bidragit till (nåja) samhället helt plötsligt inte vara värd en enda krona tillbaka? Det ska visa sig efter jag kontaktat jurister jag känner (tack för ni ställde upp). Det stora problemet är att jag inte skrev in mig själv på arbetsförmedlingen utan valde att söka jobba utan att vara inskriven, samt leva på sparade pengar/skattefriinkomst (spel & dobbel). Det är problemet. Samt att det gått längre än sex månader. Jag tänkte att; inte behöver jag använda mig av samhällets resurser! Jag är frisk. Kan klara mig själv. Det var fel. Så ni som är ”mellan” två jobb eller ska testa leva på betting. Skriv in er hos arbetsförmedlingen så är ni kvar i samhällsnätet. Ifall ni nu springer in i en cancerdiagnos.

Jag som denna natt är i väldigt mörka tankar för att inte säga rent destruktiva. Då det känns som jag inte är värd något för samhället. Börjar rota bland mina mediciner. Vad har jag för något? Hur mycket behöver man ta för att avsluta allt? Om cancern ändå tänkt döda mig smärtsamt och samhället inte vill ha med mig att göra. Vad finns det då att göra? Googlar. ”Hur många oxycontin krävs för överdos?”. Det visar sig ganska snabbt att jag inte har tillräckligt. Om jag inte ska krossa dem. För att sen snorta. Jag har inte vad som krävs för att ta livet av mig själv. Inte den natten. Vill inte att min sambo ska vakna bredvid mig och att jag är död. Funderar över ställen där jag kan ta livet av mig och någon annan än min sambo hittar mig. Förhoppningsvis hittar de mig tillräckligt snabbt för att min sambo inte ska hinna börja leta efter mig. Det är inget som kommer ske den natten. Googlar istället ”Hur mycket kan man sälja 5 mg oxycontin för?” Det visar sig ganska snabbt att jag inte kommer kunna sälja tillräckligt för att få ihop någon vidare månadsinkomst.

Innan ni slänger er på kommentarsfunktioner i sociala medier. Dagen efter träffar jag min kurator. Jag tar upp mina tankar och att jag inte sovit. Allt. Jag öser ur mig det. Jag lovar att ta upp mina suicidtankar med min husläkare. Min husläkare ringer senare samma dag. Precis samma sak. Jag är så transparent att vanligt fönsterglas blir avundsjukt. Vi pratar om faktumet att jag haft suicidtankar, men varken har modet eller orken att genomföra dem. Allt verkligen. Att jag googlat om mina mediciner, kollat gatuvärde osv. Jag pratar med min sambo om tankarna också. Det blir bättre. Tar även maxdos (enligt läkarens ordination) av ångestdämpande/insomning tabletter. Är ändå vaken om nätterna. Husläkaren är den läkaren som jag i tidigare inlägg hyllade. Vi bokar in uppföljning bara två dagar senare.

Två dagar senare. En onsdag. Husläkaren ringer. Jag är även den dagen väldigt nedstämd. Inte suicidal. Men uttrycker nog väldigt mörka tankar. Husläkaren skickar remiss till psykakuten. Ber mig att gå dit redan samma dag.