henkescancer.blogg.se

Det blev ett väldigt långt uppehåll här. Det var aldrig tanken. Många (2 st) läsare har hört av sig och undrar hur det går med bloggen och varför jag inte skriver något i den. Tiden fanns inte när jag studerade i höstas och dessutom jobbade. Nu studerar jag inte så har tid över och ska försöka blåsa liv i det här igen.

Förra gången avslutade vi med 40 graders feber och en resa in till akuten. Väl där kommer jag fram till den lilla luckan och berättar att jag har fått biverkningar av min cancermedicin. Då känner sköterskan som tar emot oss att: "Här finns en diskussion jag måste ta". Så hen säger att feber inte är en biverkning. Då kontrar jag med att säga att det står så i följesedeln och att onkologen sagt att är det någon biverkning jag ska ha koll på så är det just feber. Sköterskan ger sig inte utan påpekar att feber är en del av infektion och inte en biverkning. Det kan såklart stämma, men att ta den diskussionen vid 01, med en person som har 40 graders feber och kommit in på inrådan av onkologjouren känns som felprioriterat. Efter denna märkliga diskussion kan jag till slut sätta mig i väntrummet.

Jag är smart, väljer att gå lite längre och sätta mig nära dörrarna till vanliga akuten. Efter en stund öppnas dörrarna till ortopedakuten och jag blir inkallad dit. För gemene läsare som inte har koll på akutväntrummet på Akkis. Ortoped ligger mittemot vanliga akuten. Dvs jag behöver nu gå rakt igenom hela väntrummet, så min välplanerade plan sket sig rejält.

Väl inne så tas det temp, den har inte stigit. Deras verkar mer precis. Den är nämligen nere på låga 39,8. Jag får ganska snabbt febernedsättande. En läkare dyker också snabbt upp, jag påpekar att det gick fort. Hen svarar: ”Ja, du är orange. Då går det fort”. Så det är väl en fördel med cancer och äta tung medicin. Du får snabbt hjälp på akuten.

Tips!

Allt det andra har å andra sidan varit mindre bra. Jag rullas så småningom in till vanliga akuten där jag får ligga och sova i korridoren. Sambon har varit med hela tiden och sitter där hela natten på min sängkant och har inte sovit särskilt mycket.

Vid sju-tiden när dagsläkarna dykt upp på avdelningen så flyttas jag till onkologen, och det nya huset. Det stora problemet är att jag tog vaccin på eftermiddagen dagen innan. Så läkarna är osäkra på om det är vaccinet eller mina cancertabletter som är anledningen till mitt mående. Men det tas inga risker. Under dagen återkommer febern, och jag har ett illamående som leder till att jag så småningom kräks. Senare blir jag tilldelad en läkare, denna läkare har jag träffat förut. En underbar läkare, som är väldigt trevlig och noggrann. Det är inte min ordinarie läkare på något sätt men jag har trots det träffat på hen en hel del när jag sökt av andra cancerrelaterade orsaker. Bland annat när jag var där i början av februari för fortsatt magproblem, då hade jag fortfarande en abscess i magen som de inte behövde göra något åt.          

Jag får febernedsättande på avdelningen också, trots det har jag fortsatt feber. Vilket jag ser i anteckningar gör att de tror att det är biverkning av medicinen snarare än biverkning av vaccinet. Jag blir således kvar på sjukhuset ett tag. Får en sköterska som är barn till en brynäslegendar. Vi pratar trots det inte så mycket hockey. Hen är precis som de flesta sköterskor som tvingats ta hand om mig, en fantastisk person. Tvingas stanna över helgen. Min mamma kommer upp efter att pratat med min sambo. De är på besök varje dag. Dessutom besöker mina systrar mig när de har möjlighet. Så ligger inte där ensam och väntar på att tiden ska gå. Vilket såklart är skönt. 

Febern fortsätter gäcka läkarna. Dagtid får de ner den till under 38 grader. Men så fort de hoppas att det ska ha lugnat sig så tickar den över 39 grader ibland över 39,5 grader. Är fortsatt illamående och äter väldigt dåligt. Primperan (mot illamående) blir en vän. Kroppen är sliten och jag sover väldigt mycket av tiden. Dietisten har skrivit i journalen att hen uppmuntrar sköterskorna att ha dubbla pålägg på mackorna de gör åt mig för att jag ska få i mig mer protein. Jag minns inte om de lydde uppmaningen.

Efter helgen så blir det bättre, knappt någon feber alls, illamåendet ger med sig och jag börjar åter med min cancermedicin. Så småningom blir det bättre och jag får åka hem efter en vecka på avdelningen. Då rings det även till infektion och de löser så att jag får ta sista vaccinet som jag inte fick senast. Ni vet då när jag svimmade och fick äta renklämma i korridoren.

Det dröjer en vecka. Sen är febern tillbaka. Den är relativt låg, bara lite över 38. Ringer till mottagningen och säger att jag mår dåligt och har feber. Frågar då om jag verkligen ska komma in på mottagningsbesöket jag har bokat, med tanke på Covid. Det är bara att komma in säger hen på telefon. Vilket jag då gör, såklart. Detta leder till att jag blir isolerad i mottagningsrummet, och det kommer in en sköterska som är klädd i något som ser ut som en rymddräkt. Men med tanke på att jag varit isolerad hemma så är det mest troligt att jag reagerat på medicinen. Inte helt oväntat var Covid-provet så småningom negativt. Jag har fortsatt influensaliknande symptom och fortsätter såklart att stanna hemma. Får ett recept som en kompis hämtar ut. Men alla prov visar att det mest troligt var ännu en omgång med biverkningar av medicinen. Värst är ledvärken. Framför allt i benen, jag har ont även om jag ligger helt stilla.

Onkologen sänker dosen på mina mediciner i hopp om att biverkningarna ska sluta.

En vecka senare ännu kraftigare ledvärk och muskelvärk. Medicinerna pausas över helgen. Det bestäms att vi sänker dosen av medicinerna till ännu lägre och vi är nere på som jag förstår det då, den lägsta möjliga dosen. Vi lägger till kortison dessutom, som ska tas innan medicinerna. Detta med målet att så småningom fasa ut kortisonet.

Vi spolar fram ytterligare två veckor. Nu är vi framme vid 23/4. Jag har återigen fått feber. Runt 39 grader trots kortison. Så återigen tar vi paus av mediciner. Här har jag också beskrivit smärta i tarmregionen. Således beställs det också en röntgen av buken för att utesluta att det är något problem där som gör att jag får feber.

Två dagar utan mediciner: Kissar rött, har feber trots fulldos Alvedon, frossa, ledvärk och kräkningar. Det låter som en vanlig valborg i Uppsala. Men det är två dagar för tidigt. Jag blir således ombedd att söka till akuten. Sambon börjar ringa till vänner som kan hjälpa till att få in mig till akuten. Klockan är då 02:50 ungefär (baserat på journalanteckningarna) Då vi pga covid inte bör åka taxi. Hennes ena kompis svarar till slut. De ställer upp och kör in oss till akuten. Vilket såklart är helt omöjligt att tacka tillräckligt för. Vi försöker såklart. Men det är svårt att visa hur mycket hjälpen betydde. 

Väl framme så fylls det i alla mina symptom utanför, jag får sedan vänta på att bli insläppt. Jag får inte ha med mig någon in på akuten.

Väl inne på akuten tas tempen igen. 40,9.