henkescancer.blogg.se

Det var tänkt att inlägg tio skulle vara fortsättning på berättelsen att den skulle avhandla jul och nyår på sjukhuset. Men så blir det inte. Det var också tanken att det här inlägget skulle varit klart för flera dagar sedan eller ja till och med för mer än en vecka sedan. Tipsen om att få många läsare på sin blogg är att uppdatera antingen kontinuerligt samma dagar varje vecka eller till och med varje dag. Antar att de tipsen inte är för folk som är sjuka på något sätt. För det kommer dagarna när man inte orkar göra saker eller bara gör saker som inte spelar någon roll. Med det sagt har jag inte gjort särskilt mycket, jag gör inte det som sjuk. Jag har mest spelat Football Manager och inte riktigt orkat gå tillbaka och tänka på hur det var kring jul. Det var en väldigt jobbig tid. 

 

Inlägg elva får vara fortsättningen. Inlägg tio får handla om känslan av att bli sjuk. Jag touchade det lite i första inlägget. Men inte tillräckligt enligt mig själv. Allt här är å andra sidan enligt mig. Det här kommer handla om skammen att bli sjuk. Att bli sin sjukdom. Att pausa livet ofrivilligt. För så blev det trots allt. Innan jag blev sjuk tänkte jag mycket på hur man som cancerpatient kunde identifiera sig så starkt med sin sjukdom.

 

 

Nu tänker jag annorlunda. Såklart. Det är verkligen så att cancern nästan måste bli ens identitet. Den styr allt i mitt liv, och nästan allt i min sambos liv. Den tar sig in i hjärnan och sätter sig på tvären. På så jävla många sätt.

 

Det blir svårt att sova, det blir orkeslöst och framförallt blir varenda liten krämpa något som kan vara fel. Något som kan vara allvarligt. Något som kan vara katastrof. Något som någon läkare, röntgenmaskin eller någon annan random svindyr maskin borde kolla på. Jag kan berätta från min synvinkel att det finns många knölar och skit man kan hitta när man duschar. Oftast är det ingenting bara att det är någon liten muskel jag inte visste att jag hade, eller för den delen någon människa hade.

 

Med det sagt så finns det fortfarande något i mig som intalar mig själv att min sjukdom inte är allvarlig. Det tar lång tid innan jag faktiskt hör av mig när något är knas. Jag kan ha ont i magen i några dagar innan jag hör av mig trots att det är sagt att jag ska höra av mig så fort jag har det. Men det gnager fortfarande i att det finns värre cancersjukdomar som har mer rätt att kräva arbetskraft. Vad mina tankar beror på vet jag inte säkert. Om det är dålig självkänsla eller ej. Med det sagt så vet jag att det finns en hel avdelning som enbart har fokus på min cancertyp, det vill säga att jag slåss inte om läkarna med de som har andra cancertyper.

 

När jag fick beskedet om att det var malignt melanom. Hudcancer och 85 % överlevnad. Främst att det sällan blir mer än två ingrepp sen är det klart. Va fan, ska jag berätta för folk att jag har cancer för att två veckor senare inte ha det. Risk att bli dömd för han som skriker varg eller kanske t.o.m mytoman. Jag vet inte om det är så det funkar för personer som får diagnosen men sen blir det inte mer. Jag vill tro att det inte blir så, utan att alla runt omkring bara blir lättade och glada.

 

Det fanns en anledning att jag inte berättade öppet förrän efter jag varit hos onkologen och fått beskedet att det spridit sig. Ska jag vara helt ärlig så blev jag lättad. Det låter konstigt. Det låter fan helt skevt när jag tänker efter. Med det gjorde det enkelt. Jag var sjuk. Är sjuk. Jag hade något att förhålla mig till. Jag kunde öppet berätta på Facebook att jag var sjuk. Jag ropade varg. Och nog fan kom det en varg. Samtidigt ville jag hålla modet uppe vara glad och leva som att allt var som vanligt.

 

För att inte oroa nära och kära. Det är en märklig känsla att bli sjuk på detta rätt så allvarliga sätt. Samtidigt som större delen av ens familj bor väldigt långt bort. Nåja. Därför blev det viktigt att upprätthålla någon slags fasad. Att allt var bra och att det inte alls var så tufft som det faktiskt var. För det var det enda jag kunde göra för att mina familjemedlemmar. För att de skulle kunna leva som vanligt. Trots att jag förstår att de vill mitt bästa ville jag inte vara anledningen till att de skulle få problem att sköta sina jobb eller bara vara närvarande med varandra.

 

Jag väntade med att öppet berätta på Twitter förrän efter jag hade opererat magen. För att slippa bli den som ropade varg. (Jag borde verkligen hitta en annan liknelse. Men jag är trött). Samtidigt var det fortfarande den mesiga cancern jag hade och det var väl anledningen att jag väntade med att berätta på Twitter. Säga vad man vill om bettingsnubbar men en del måste vara tuffa och coola hela tiden. De finns verkligen, och jag orkade inte diskutera huruvida min hudcancer var farlig eller inte.

 

Jag har koll på siffrorna jag vet att mina chanser att leva länge är höga, lite sämre än pre-cancer men fortfarande höga. Det var ju trots allt ingen cancer i magen. Samtidigt har jag nu, lite senare fått reda på att alla de som har ett födelsemärke eller leverfläck (kalla det vad ni vill) som tas bort med malignt melanom och det sen bara blir ett ingrepp till. De är en del av den 85 % statistiken. Eftersom merparten av malignt melanom fall är sådana, så blir mina siffror sämre. Men läkarna är inte särskilt orolig över min situation, så då är inte jag det heller. Det är främst biverkningar som det finns oro kring. Ja, och Corona då. Men det krävs det egna inlägg om.

 

Det finns jättemycket hjälp att få när man har fått diagnosen cancer och ska behandlas. Det finns supportgrupper och kurator. Det är främst de två alternativen jag har fått. (Det finns också en präst men det är nog främst för dem som närmar sig döden.) Supportgrupper var aldrig ett alternativ för mig. Ska jag komma med kanske den mesigaste cancern i mannaminne och gnälla i en supportergrupp där det finns folk som är sjuka på riktigt? Det finns såklart även grupper på sociala medier. På Facebook och liknande. Med det var samma sak. Trots att det finns mängder med olika sorters cancer, finns det alltid någon som har det värre. Då känns det fjantigt att gnälla över sina krämpor som bara är småsaker för de andra sjuka. Jag har försökt ta ställningen att alla har rätt att klaga. Du kan ha en jobbig förkylning, nog fan ska du få gnälla om det. Fast samtidigt är jag kvar i tankebanorna om att jag inte ska gnälla över min situation. Så det blir väldigt svajigt. Det blåser åt alla håll i mitt huvud.

 

Det tog mig 3,5 månad innan jag tackade ja till att träffa en kurator.

 

 

Det var alltså min inställning innan jag gick dit. Nu har det gått ett år och det har varit väldigt skönt att ha någon att diskutera sina familjemedlemmar, vänner och sina egna existentiella tankar med. Det är trots allt delvis hennes förtjänst att den här bloggen finns. Så på gott och ont. Men helt ärligt nu så var min tanke sådan, jag ville få bort alla frågor om det så att mitt liv kunde gå vidare. Frågorna var bara ytterligare ett bevis för att jag var sjuk och så sjuk var jag inte.

 

 

Jag tänkte att jag som knappt är sjuk. Skulle jag behöva en kurator? Jag mådde trots allt alla tiders annars. Så varför skulle jag behöva träffa en kurator? För om jag som knappt är sjuk behöver det. Vad fan behöver de som är sjuka på riktigt. Nu efter att ha pratat med hen i över ett år är jag istället av åsikten att kanske fler borde gå och prata med någon. Cancer eller ej.

 

Det här blev ett konstigt inlägg och inte alls som planerat. Lite rörigt. Lite osammanhängande. Det blev helt enkelt lite cancerigt. Denna blogg är väl egentligen en blogg där inläggen får bli sådana.